Kerstin gör allt för sina dagbarn

Annica vill ge en tårta för att Kerstin är världens bästa dagmamma.
För att hon ger allt.
”Jag vet att där får min dotter allt som kan tänkas. Kompisar, god mat, omsorg, uppfostran och mycket kärlek”, skrev Annica till KA.
Hon lämnar över tårtan i lekrummet hemma hos Kerstin, i huset på  Byvägen i Nyland. Kerstin och hennes man byggde huset 1978, samma år som hon började som dagbarnvårdare. Då hade hon också en nioårig dotter och en två månader gammal son att ta hand om.
På väggen i lekrummet sitter en lång mask. På varje led sitter ett foto på ett dagbarn, från 1978 till idag. 54 stycken. Intill de äldre bilderna sitter också foton på hur barnen ser ut idag – vuxna män och kvinnor. Idag har Kerstin sonens klasskamraters barn som dagbarn, och börjar känna sig som en farmor eller mormor.

Kerstin dukar till tårtkalas i köket. Brygger kaffe, skjuter ut bordet från väggen, hämtar extra stolar, placerar ut de sex små barnen och förklarar för dem varför inte alla kan ha sina vanliga platser när man har gäster.
Barnen förstår nog inte riktigt att det är Kerstin som har fått tårtan.
För dem är dagens stora händelse att Angelina fyller tre år.
Därför sjunger alla ”ja må hon leva” och Angelina får trycka på knappen på tårtfatet. Det börjar snurra, blinka och sjunga ”happy birthday”.
Kerstin säger att hon har sitt drömjobb. Att barnen är hennes liv. Hon tycker om att ha barnen med sig i vardagen. Laga mat. Plocka bär och gå hem och göra sylt tillsammans.
Till och med att ha med sig barnen när hon ska till doktorn eller tandläkaren tycker Kerstin om. Fast då har hon aldrig med sig alla sex…

”Kerstins engagemang i barnen är unikt”, skrev Annica när hon skulle motivera varför Kerstin förtjänar en tårta.
Och nog verkar Kerstins engagemang sträcka sig långt utöver den tid hon har betalt för. Hon visar på en bunt bilder och säger att hon ska komma ikapp nu under ett par semesterdagar. Bilderna ska in i barnens pärmar, där hon skriver och berättar om vad barnen gör och dokumenterar deras utveckling.
Och på helgerna har hon allt som oftast dagbarn som sover över, om föräldrarna är bortbjudna eller så.
Känner hon aldrig att det blir för mycket?
– Nej, säger Kerstin. Jo, i början hade jag ibland svårt att säga nej, för jag ville så gärna vara en bra dagmamma.
Men nu känner hon att hon ställer upp för hon verkligen vill och tycker att det är roligt.

Annica berättar att hon lärde känna Kerstin på kyrkans barntimmar.
Annica var där med Angelina, och Kerstin kom med sina dagbarn.
– Det kändes rätt med en gång, säger Annica, som förklaring till varför hon valde Kerstin som dagbarnvårdare.
De har samma syn på barn. Att de ska ha trygghet i första hand, men också lära sig samarbeta, ta hänsyn till varandra och lära sig vad som är rätt och fel. Och så uppskattar Annica att Kerstin kan vara bestämd mot barnen om det behövs.
”När jag lämnar min treåring hos henne känner jag hundraprocentig
tillit”, skrev Annica också. Och föräldrarnas trygghet är viktig för Kerstin. Hon tycker om när föräldrarna hinner stanna och fika – för hur mycket hon än älskar sitt arbete med barnen, så har hon ett stort behov av att prata med vuxna också.
– Man är nog en viss typ av människa som kan jobba ensam. Men jag har ju de här grynen, tillägger hon och tittar ömt på Ronja som sitter i hennes knä.