Hon har tvingats av facket att sälja – alternativt, hon säljer för att hon länge tänkt börja studera, olika versioner finns, var god välj.

Utanför hennes restaurang står Jenny Wrangborg, 22, två år yngre än Sofia. Hon har orange väst med HRF:loggan till vänster. Hon jobbar som kallskänka på café och har varit blockadvakt sedan början av december, när facket inledde sin kampanj. Hon intervjuas i Arena (februari/2007).
Så här säger hon: ”Jag är utbildad och vill jobba i den här branschen. Därför känner jag ansvar att göra nåt. Det är väldigt många små arbetsplatser där unga tjejer jobbar extra. Arbetsmiljöerna kan vara dåliga och försäkringar saknas, plus mycket svartjobb. Så ser det ut. Risken finns att jag också så småningom hamnar på en sådan arbetsplats.”
Jenny är ”jättebesviken på media”, som ”låter salladsbarens ägare stå oemotsagd, och vet precis hur journalister ska bemötas smart. Bilden som sprids är att det står fackpampar därutanför och bråkar.”
Ger hon fackpampen ett ansikte?

Sofia Appelgren har blivit en tacksam symbol att ställa mot det oresonliga, stidslystna facket, som ger sig på ”värnlösa företagare”. Hon är Sofia med hela svenska folket efter två månaders blockad från Hotell och Restaurangfacket, som förgäves kämpade för att få till ett avtal för de anställda.
Besökarna har strömmat till och ledarskribenter och politiker har eldat upp sig.
DN skriver på ledarplats (7/2/2007)”Ett första steg skulle kunna vara att undanta företag med färre än tio anställda från den svenska arbetsrätten.” Och SvD tycker att konfliktreglerna måste ändras. ”Att det bör bli förbjudet med blockad av företag där facken saknar medlemmar.” (11/2/2007) Det kan verka som en rimlig åsikt. Men i själva verket skulle konsekvenserna bli enorma. Det skulle bli en stark konkurrensfördel att slippa fackligt anslutna i företagen. Få skulle våga gå med. Och därmed skulle staten genom lagen stötta unionbusting, dvs den förföljelse av facket som stängt ute arbetstagarnas organisationer på så många arbetsplatser i USA.

För hela poängen med kollektivavtal är ju: Det ska omfatta alla på en arbetsplats, antingen man är organiserad eller ej. Om du går in och jobbar några månader ska du ha samma trygghet som andra vid skada, samma rätt till pension och semesterersättning, även om jobbet är tillfälligt och du inte gått med i facket.
Enskilda anställda vågar inte bråka. Anställda på små arbetsplatser (ungefär en miljon människor, omfattande 23 procent av de anställda finns i företag med 1-9 anställda) vill inte tjafsa med chefen, om de har ett halvtidsvik, eller ett påhugg på helgerna. De vill ha avtalen i ryggen, för att känna tryggheten.

Kanske kan en ledarskribent själv förhandla sig till försäkringar och trygghetspaket, utan att blanda in facket. Men för de flesta är det svårt. Och om olyckan är framme är det hårt.
Det är nästan som om en ung, kvinnlig företagare har särskilda priviligier. Att just inom hotellnäringen, där för övrigt redan 53 procent av arbetsplatserna saknar avtal, ska en ung kvinna kunna åka i en särskild gräddfil, med sämre villkor för sina anställda.
Varför har inte Mats Hulth, vd i Sveriges Hotell & Restaurangföretagare hörts i debatten och önskat Sofia Appelgren välkommen som medlem? Eller för den delen organisationens ordförande Ulf Adelsohn (m). Han borde ge sin partikamrat arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin lite eldunderstöd, i kampen för att parterna i Sverige ska klara sina förhandlingar själva.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, intervjuad i Sveriges Radios lördagseko den 10/2/207, trädde ridderligt in som Sofia Appelgrens beskyddare. Att en ung kvinna kan utsättas för detta, var hans huvudargument. Att facket har mage att dela ut flygblad när hon har en privat fest (inne på restaurangen) för familj och vänner, var hans andra. Om detta skulle blir förbjudet i framtiden, ifall han fick råda, kunde han inte riktigt svara på.
Att detta tydligen är den första blockaden hotell och restaurangfacket haft på tio år hör liksom inte hit. (Det är i sig en häpnadsväckande upplysning.)

Sedan ropade Urban Bäckström, arbetsgivarsidans företrädare, även han på regeringen! Den skulle lagstiftningsvägen fixa det som parterna genom den svenska modellen så framgångsrikt brukat lösa via förhandlingar. Det mest oroande med blockaden mot salladsbaren är inte att den stängs. Utan att det behövs så lite för att få så många att kräva så mycket.