Det är lätt hänt, en del kunder gör det av misstag. Och vi som jobbar på fiket råkar ibland köra kaktången rakt in i dörren.
Men det är inget misstag från den här krabatens sida inte. ”Dunk, dunk, dunk” , säger det igen. Han är inte avskräckt, utan fortsätter förtjust att dunka huvudet mot disken. Jag fasar att han ska få en stor bula i huvudet, men samtidigt blir vi helt paffa när han dunkar huvudet i disken igen. Som tur är kommer pojkens pappa till undsättning.
– Vad var det där, säger Johanna som varit i köket.
– Det var en liten noshörning, säger Fia.
Det är många barn som hälsar på bakom disken. De dyker upp som gubben ur lådan. Rätt som det är kryper ett barn vid fötterna på oss, eller så är det någon som tittar på läsken.
 
Det är onsdag och det är lunchrusning. Johanna står i kassan. Malin bakar morotskaka. Jag och Fia är i köket och gör tacotallrikar på löpande band. Johanna kommer in med några lappar: Kycklingsallad, taco, laxlasagne, taco, taco, taco står det. Just i dag vill var och varannan käka tacos. Den stora kartongen med nachochips har nästan tagit slut på tre dagar. Annars brukar den räcka en hel vecka.
När klockan är två och lunchen slut, ställer jag mig på pallen och tar ner lunchskylten. Jag går sedan för att ta in brödkorgen, sallad och dressing. Precis bakom disken råkar jag slå till en korg med en glasskål i. Den står snett över kanten. Glassbägaren som är av glas går i flera delar. Innan jag hinner ta upp den kommer en liten mörkhårig pojke in bakom disken, och säger:
– Det ligger glas där.
– Ja, det var jag som råkade ha ner den. Klantigt va, säger jag.
– Ja, du var jätteklumpig. Du kan inte laga den, säger pojken innnan han går därifrån.
Jag skrattar åt honom, tar fram den lilla kvasten och skyffeln och sopar upp delarna.

En dag senare säger Veronica åt oss att vi ska vara extra noggranna med att tvätta oss med antibakteriella servetter så fort vi har stått i kassan och tagit emot pengar.
— Tänk på att det är viktigt att tvätta pengar, säger hon.
Vi börjar skratta.
— Ska vi börja tvätta pengar istället för att sälja fika, skämtar vi.
— Nej, jag menar vi måste tvätta oss extra noggrant när vi har tagit i pengarna vi får i kassan, eftersom det går mycket förkylningar nu, säger hon.

Många skratt blir det bakom disken på fiket. Och tur är väl det, för en humorlös arbetsplats vore rena döden.
Om det stämmer att ett skratt förlänger livet, så kommer vi på fiket att leva för evigt.
//Sofie