Vi har bildat det tillsammans, alla centrala parter på arbetsmarknaden. Inte alltid överens förstås, men så otroligt viktigt att vi gör vad vi kan för att få att icke-diskriminerande arbetsliv. Det är ovärdig ett välfärdssamhälle att människor ska behandlas olika beroende på vilket ursprung man har. All diskriminering är naturligtvis av ondo – lika värde och lika rätt måste gälla i allt.

Tänker på det när jag är på väg på möte med SAMAK, en samorganisation mellan LO och socialdemokraterna  i Norden. Den har varit starkt pådrivande för en stark välfärd, en arbetsmarknad reglerad med kollektivavtal där allas rätt till arbete står högst på dagordningen.
Det gör det än idag, men vi står inför nya utmaningar, inte minst frågan om integrationen.
Redan på arbetarekongressen 1912 tog man tydlig ställning för människors rätt att söka arbete där det fanns att få. Trots att Sverige var ett fattigt land välkomnade man alltså arbetare från andra länder att komma hit. Men man gjorde ett viktigt tillägg, de måste informeras om kravet att inte acceptera jobb där lönen understeg de avtalade lönerna. Ingen skulle tvingas att dumpa sig in på arbetsmarknaden.

Känns det igen? Det skulle kunna ha varit idag, med lite andra ord. Det visar att vissa frågor är ständigt aktuella, intressemotsättningen kvarstår. Konflikten mellan arbete och kapital finns kvar – utan starka fackliga organisationer och politiska partier som står enade i kampen för rättvisa, så kommer arbetskraften att tvingas sälja sig till allt lägre lön.

Det är tydligt att SAMAK har en uppgift även i framtiden. Hur får vi ett arbetsliv för alla? Hur får vi ett ickediskriminerande samhälle? Hur ska vi förhindra att Sverige-demokraterna och andra främlingsfientliga grupper fortsätter att växa?
Vi måste gemensamt formulera svaren, i nordisk facklig-politisk samverkan. Samtidigt som vi ska fortsätta att samverka med motparten.