Det är skönt att ha gångavstånd till jobbet, att slippa passa tider till bussar och pendeltåg. Det innebär också att det är lätt att dröja kvar, det finns alltid något att göra. Det är skönt också att stå vid skrivbordet (ja, jag har ett sånt där modernt höj-och-sänkbart) och få ordning på högarna.

Ibland får jag frågan hur många timmar i veckan jag jobbar. Jag brukar svara att det inte går att räkna, men det är nog i genomsnitt sextio timmar i veckan som är arbetsrelaterade, tid jag inte förfogar över själv. Det går inte att jämföra med mitt arbete som undersköterska, där det krävdes att jag var på topp varje arbetstimma. 

Jag blir ibland så irriterad när människor som har ett arbete med makt, inflytande och en hygglig inkomst klagar över tidsbrist och förordar skattesubventionerad hemhjälp som lösning.
Ofta gör de sig också till talespersoner för alla kvinnor, alla småbarnsföräldrar. De förstår inte att det viktigaste för de flesta är att få samma privilegier som dessa människor redan har. Alltså makt, inflytande  och hygglig inkomst.

Nej, jag klagar inte på mina arbetstider, det är ett sätt att leva. Tänk vilken förmån att få jobba med det man brinner för.
Upp till kamp för yrkesstoltheten skrev jag tidigare idag. Kampen gäller naturligtvis också rätten till makt och inflytande och en hygglig lön.
Nu går jag hem och sätter på tvättmaskinen, alldeles själv (min man är inte hemma…).