Det är nog det som är mest påtagligt vintertid i skärgården – stillheten och tystnaden. Det är ett välkommet avbrott till en vardag som så mycket handlar om det motsatta. Mitt uppdrag som LO-ordförande handlar mycket om att se till att vi syns och hörs, att på olika sätt kunna påverka i en riktning som förbättrar villkoren för medlemmarna.

Den fråga som är mest aktuell nu är a-kassan. Där syntes vi ordentligt i slutet av förra året i stora demonstrationer runt om i landet. Tyvärr lyckades vi inte påverka riksdagens beslut. Den borgerliga majoiteten har nu beslutat om en arbetslöshetsförsäkring som är dyrare, sämre och svårare att kvalificera sig för. Var då vår kamp förgäves? Nej, jag tror inte det. Det var en viktig värdemätare att vi kan mobilisera medlemmarna och jag kan försäkra att arbetsmarknadsministern Littorin var rätt skakad när jag överlämnade mer än en kvarts miljon namnunderskrifter som protest.

Nu handlar det om hur vi ska agera i det läget som är. Imorgon ska LO:s styrelse diskutera om vi ska gå vidare med frågan om en tilläggskassa, som kan täcka upp så att alla verklign får 80% den första tiden av arbetslöshet. Helst hade vi också önskat en försäkring som gör att vi kan bibehålla samma nivå hela tiden, men det har vi inte laglig rätt att göra. En svår fråga som inte är helt självklar för oss.

Visst ja, jag är ju premiärbloggare och ska väl helt kort presentera mig. Jag heter Wanja, har min bakgrund som undersköterska, blev ombudsman i Kommunals Stockholmsavdelning 1981, flyttade sedan till förbundet med ansvar för miljö- och samverkansfrågor, valdes för tretton år sedan in i LO:s ledning och är nu inne på mitt sjunde år som ordförande.

Det här får bli nog för stunden. Med tanke på att klockan ringer halv fem imorgon börjar det bli dags för sängen. Vi hörs senare, jag skriver nog några rader från morgonbåten.