Vardagsmusik från hjärtat

– Jag ville göra musik för vuxna människor. Något som inte är som Ulf Lundell och Peter LeMarc. Jag tycker att det är så jävla dåligt, hela den där mansgrejen. Jag blev lämnad av en kvinna och det är så synd om mig. Jag ville göra något lite bögigare, vuxen musik om relationer helt enkelt.

Luleåsonen Mattias Alkberg har långt yrvaket hår och är klädd i grön militärjacka och han ser knappast ut som någon medelålders rockpoet, snarare som när han debuterade med bandet The Bear Quartet för 15 år sedan. Han är i Stockholm för att repetera med bandet Mattias Alkberg BD som släppte sitt tredje album ”Ditt hjärta är en stjärna” i oktober.
Skivan har marknadsförts som ”vuxenmusik”, gubbrock utan förskönande metaforer och manlig självömkan. Som i låten ”Matti apornas son”:
”Hörru Jane, tillvaron är mest skit
men vem har bestämt att du måste
klara den helt själv? Snälla dela den
med mig, jag lovar att ta hand om dig.
Kära Jane, vad du än vill är jag game.
Vill du jobba är jag med, hämtar barnen
klockan tre, kokar soppa på en
spik, ena dagen andra lik.”

”Gubbrock” som sagt. Jonas Kullhammars bredbenta saxofonintro på första spåret ”Stockholm” är snarare ”gubbchock” och Carla Jonsson från Eldkvarn gör ett riktigt moget gitarrinhopp i ”Nere på parkeringen”.
– Jag tycker att det är Blå tåget-vibbar i nya skivan. Det är en underskattad del av det svenska musikarvet. Folk har hängt upp sig på vänsterretoriken i proggen och inte riktigt lyssnat på musiken. Alltså, jag gillar vänsterretoriken, men det kanske avskräcker folk.
– Jag har gjort mina punkskivor och jag kände att jag var färdig med det. När jag gör låtar börjar jag med musiken, sedan kommer texten. Det börjar som ett behov i hjärtat. Man måste sluta vara hjärnan och använda hjärtat. Det låter kanske fånigt och det är svårt att förklara, men så är det för mig.

Mattias Alkbergs texter rör sig ofta i mörker och i de eländigaste utkanterna av det vi brukade kalla för  folkhemmet. Man undrar hur mycket av allt eländes elände som är hämtat från Mattis eget liv.
– Rent bokstavligt kanske 25 procent, jag konstruerar texter om det som engagerar mig. Det händer till exempel att jag skriver om droger, men sånt sysslar jag aldrig med. Jag har alltid skrivit mörka texter och jag avskyr muntrationer, det ger mig ingenting.
Matti tittar på klockan, det börjar dra ihop sig till att repa i lokalen som bandet har lånat.
– Det är så struligt att repa och spela nu för tiden. Folk har spridit ut sig över hela Sverige.
Själv har Matti stannat i Luleå. Inte på grund av någon lokalpatriotism utan för att det är där han har sin fru och sina barn. Fem stycken har det hunnit bli.
– Det är mörkt i Norrbotten och det finns inte så mycket annat att göra. Klart jag saknar dem när jag är ute och spelar. Men jag är ute kanske sammanlagt två månader om året. Jag jobbar ju mest hemifrån.
Förutom musik skriver Mattias Alkberg poesi, krönikor och har fastnat i författandet av en pjäs. Det är framför allt skribentjobb som betalar hyran.
– Det är idiotiskt att hålla på med musik egentligen, men motiveringen har aldrig varit ekonomisk. Det är så grymt att spela och jag mår så jävla bra av det.