Illustration av Magnus BardKänslorna svallar. Det talas om ”fackets fascistmetoder”, och ”rätten att topprida andra” och om en ”skandal”.
Salladsbaren har fått sympatiätare, som tycker synd om chefen. En ägare som egentligen branschens företagare själva borde bekämpa, som en oseriös konkurrent!
I stället får facket den otacksamma uppgiften att hålla rent på krogen och förolämpas när de agerar för kollektivavtal.
Det är en skandal, i mycket högre grad.
Kommunal har liknande erfarenheter av ofta långdragna försök att minska utnyttjandet av anställda inom den lönsamma och växande hästnäringen.

Vad är det för bra med att inte betala semesterlön och ob-tillägg för sina medarbetare? Eller ha sämre försäkringsskydd vid olyckor? Att inte betala in pension. Den svenska modellen bygger på stabila relationer mellan fack och arbetsgivare. Det handlar om maktdelning och ömsesidig respekt. Om att förhandla och sluta kollektivavtal.
Om att lösa arbetslivets frågor själva, utan lagstiftning.
I detta instämmer även arbetsmarknadsminister
Sven Otto Littorin (m), ett välkommet besked.
Den höga anslutningsgraden till facket har gett kollektivavtalet en mycket stark ställning i Sverige, vilket också förhindrat lönedumpning
och minimilöner bestämda av regeringen. Att avtalet gäller både fackliga medlemmar och icke organiserade på en arbetsplats har gynnat båda parter.

Arbetsgivaren minskar risken för konkurrens från företagare som dumpar priserna med svartjobb. Löntagarna slipper konkurrera och bjuda ut sig till lägsta lön. Starka fack med hög anslutningsgrad har också minimerat antalet
konflikter på den svenska arbetsmarknaden, jämfört med länder där facket är svagare.
De flesta som får lön får samtidigt en inbetalning till sin pension, till betald semester och ett antal försäkringar som kan hjälpa till att klara ekonomin vid sjukdom och olycka. När sonens kompis gjorde illa benet under sommarjobbet fick han ersättning genom kollektivavtalet och hjälp av facket. För ägaren var det också bra att ha arbetarskyddet ordnat genom avtalet.
Historiskt är de centrala kollektivavtalen en önskan från arbetsgivarna. Ett försvagat fack kan ändra den svenska modellen. Den goda förhandlingstraditionen riskeras. Förlorare är både löntagare och de arbetsgivare som högljutt värnar sin ”frihet”.