Egentligen har hon alla odds emot sig, Annika Jansson. Hennes pojkvän var till exempel hundrädd när de träffades. Och man kan tycka att hennes rätt måttliga längd skulle göra att hon var för kort för att ha hand om den egna hunden, Valentino, en gigantisk grand danois.

Så var det där med hundallergin?

–Ja, det här jobbet är väl inget som läkarna rekommenderar egentligen…

Men eftersom hon bara är allergisk mot hundar med underull och eftersom de är utomhus så mycket brukar det gå ganska bra.

Allt det där bekommer henne inte ändå. Hon älskar sitt jobb, älskar hundar och som hon säger:

–Jag njuter inte utan hund.

Arbetsdagen börjar tidigt, klockan sex. Hon slutar jobba vid halv fyra, har en lång lunch när hon går ut med egna hunden. Sex är redan en hund på plats, en matte har fått nyckeln och lämnar innan Annika kommit.
Sedan kommer hundar på löpande band till dagiset i ett industriområde i Uppsala.

På flera sätt påminner det om en vanlig förskola: En del hundar har svårt att slita sig från mattes trygga lukt, men de flesta djuren
ser ut att tänka ”äntligen får jag träffa polarna, nu börjar dan på riktigt”.

Dagiset är en gammal industrilokal, det är enkelt men hemtrevligt inrett. Här finns ett tiotal boxar, små rum som är avskärmade med en och en halv meter höga väggar, så att hundarna inte kan hoppa ut. I varje box bor mellan en och sju jyckar.

Och hundarna är verkligen av alla sorter. Här finns den franska bulldoggen Bosse, en elegant men bestämd liten herre. Han är klart minst i sin box, men har ändå de större hundarnas fulla respekt. Några boxar bort bor två tjusiga kungspudlar, perfekt klippta och med en doft av sober överklass över sig.

Romeo, en ståtlig labrador, lämnas in av en kostymklädd husse. 1 990 kronor i månaden
kostar det att ha hunden här, vi ser få hussar i blåställ.

Elsa, en vit liten bolognese, trippar in, medveten om att här kommer en av dagisets snyggingar. Och så Svea förstås, ställets verkliga veteran. Hon är en softcoated wheaten terrier som har varit här i nio år. ”Mucka inte med mig, jag går inte på några nykomlingars simpa tricks.”

Ensam i sin box sitter Tore, en stor schäfer som kräver lite extra. Tore tycker inte om när någon
tittar på honom, och dagisföreståndaren Sophia Nywertz har tillbringat mycket tid med honom för att det ska fungera.

Fram till halv nio är Annika ensam med 50
hundar. Då är det fullt upp med att ta emot villiga och mindre villiga dagishundar.
Dessutom ska hon helst hinna fylla på matskålarna med den mat som hundarna får med sig hemifrån. Och just när man tror att det börjar bli lite lugnare sätter någon hund igång att yla. Vips får han med sig tio andra…

–Ljudnivån ibland är det värsta med jobbet, säger hon.

En annan fråga som kan vara svår att hantera är hundägare som inte gör som proffsen på dagiset tycker. Det kan leda till väldigt uppstressade hundar, något som går ut över såväl personal som de andra hundkompisarna. Men fördelarna överväger. Bland det bästa med jobbet hör att hon får vara utomhus så mycket.

En nyinköpt trailer fungerar som transportmedel när Annika, Sophia och åtta hundar ska ut i naturen. Hundarna stuvas in i
små boxar, något som verkar vara en rätt obehaglig upplevelse, men hundarna hoppar in
utan att tveka.

–Det är inga problem, trailern är så förknippad med natur och skog för dem.

Vi kör till ängarna i Nåntuna, strax utanför stan. Här finns ett par hundhagar där hundarna får springa fria. Annika och Sophia delar vant upp hundarna i två olika grupper så att det inte ska bli problem.

–Det är sällan det blir något bråk mellan hundarna. Det är ofta så naturligt för dem att vara tillsammans.

Skulle något hända finns det en speciell sorts hjälp till hands: På flera håll på dagiset står laddade vattenpistoler, något som hundarna reagerar på direkt.

Men det finns raser man helst inte tar emot, som pitbullterrier.

–När det händer nåt med dem, så händer det ordentligt. De släpper inte taget med käkarna
och vi vill inte utsätta andra för den risken, säger Annika.

Ändå har de haft en sådan, men bara upp till ett års ålder. Då blev den könsmogen och riskerade
att bli farlig.

I hundhagarna blir det återigen tydligt att det inte alltid är just den hunden man själv skulle tro som är gruppens ledare. Retrievrar och hovawarter springer runt och hoppar och är aktiva. Lite i utkanten går bullmastiffen Kajsa. Ensam och till synes helt beskedlig. Men det räcker med en nickning med den kraftiga nosen för att de andra ska vika undan. Kajsa är drottningen i hundhagen.

Så går dagen. Det blir fler promenader ute i skogen och inne i stan.

— Vi borde ha någon anställd som plockar bajs, säger Annika efter kanske tjugonde knäböjen på mindre än en kilometer.

Det är skit och det är skönhet, en kontrastrik arbetsplats:

— Tidigare hade vi en husky, en vacker vit draghund, på dagiset. Då hände det på vintrarna
att jag drog på mig skidorna och lät hunden dra. Det var fantastiskt.

Det här är hennes drömjobb och det är hon inte ensam om att tycka. När man för ett par månader sedan annonserade ut en halvtidstjänst sökte 615 personer. En del var ända från Skåne, men var beredda att flytta till Uppsala.

Ändå vill Annika inte stanna här för evigt. Det är ett tufft jobb fysiskt, och på sikt vill hon arbeta med hundar med särskilda problem.
Att sluta jobba med hundar finns inte på kartan.

Hund på dagis

Annikas råd till dig som funderar att ha hund på hunddagis:

1) Aktivera och stimulera där hemma också. Folk tror att de får allt på dagis, men det räcker inte.

2) Kolla dagiset noga. Besök och be om att få vara med en dag.

3) Kolla att hunden kommer i rätt grupp i förhållande till dess ras.