Ett kvinnoliv, författarens eget, sammanfattas
här i 15 berättelser. De startar i barndomens gudstroende Smålandssamhälle, slingrar sig runt Bournemouth, Hagsätra, Egypten och Prag, för att ända i Nordnorge, med en dramatisk bilresa utmed Norra Ishavet.
Där möter hon, helt oväntat, sin egen man, som trots ett livslångt äktenskap levt som en främling vid hennes sida.
Det är också honom, den legendariske publicisten Bo Strömstedt, som hon tillägnat denna bok.

Att läsa dessa självrannsakande och ärliga texter om ett kvinnoliv, där författaren självmant placerar sig i Poetens (=mannens)
skugga, och försöker vara en Gullig hustru, Ömsint mamma, trevlig och lagom krävande
yrkeskvinna, är ganska omskakande, trots att det samtidigt är så igenkännbart. Eller kanske
just därför. Margareta Strömstedts liv är inte vanligt, men hennes erfarenheter är så präglade
av kulturella förväntningar på manligt och kvinnligt. Kvinnor kan bara inte naturligt
ta plats, begrava sig i sitt skapande, låta det ta den tid det behöver, utan det dåliga samvetets
gälla röst och omgivningens dömande blickar.
Kvinnor kan kräva — och ibland även lyckas skapa — ett eget rum för sitt arbete. Men att
välja bort barnen för att också få egen tid — det kostar på. Och priset blir mycket högt.

Margareta Strömstedt anklagar ingen, förutom sig själv. Hon ger sin bild av sökandet, efter frihet, styrka, lycka, kärlek. Hon är deppig, hon är svartsjuk och långleds i hemmafrurollen
i förorten. Att hon samtidigt är en framgångsrik författare, kritiker och producent framgår endast i förbigående.
Är det typiskt kvinnligt? Inte vet jag. Men det är mycket sympatiskt. Hon lyckas göra det privata
politiskt, i ordets sanna bemärkelse.

Starkt jobbat Margareta!