Två månader har gått sedan invånarna i Landskrona chockade Sverige. Hur blev det så här? Över 22 procent röstade på sverigedemokraterna, som nu har fått en vågmästarroll. Moderater, folkpartiet och miljöpartiet har tagit över styret, ett mandat mer än socialdemokraterna.

Klockan är tolvmitt på dagen och Mats Lindblad sitter med tio andra elmontörer i fikarummet på elverket i industriområdet i Landskrona.

— Politikerna talar om vad invånarna ska tycka utan att lyssna på dem, säger elmontör Mats Lindblad.

Att tala om sverigedemokraterna väcker heta känslor. Åsikterna är delade. En del upplever att det har varit tabu att diskutera invandrarpolitiken, för då betraktas man som rasist.

— Invånarna röstade inte för sverigedemokraterna utan emot de andra partierna, säger Kjell Svensson medan Torbjörn Lundqvist ifrågasätter om Sverige ska behöva bli så ”in i helvetes mångkulturellt”:

— Varför ska vi blandas upp med andra kulturer?

Några enas om att det bästa är att utbilda folk och ge dem jobb, då löser sig problemen.

— Landskrona är ingen invandrarfientlig stad, säger Mats Lindblad och minns hur det var förr.
Varvet drog hit greker, finnar och andra invandrare. Alla fick jobb. Idag är det annorlunda. Industrijobben försvann i slutet av 80-talet, inte minst på varvet. Människor blev arbetslösa och efterlämnade tomma lägenheter.
Dessa fylldes så småningom av nära 2000 nya invandrare, precis då arbetslösheten var som värst i stan. Fortfarande är det bara 65 procent som förvärsvarbetar, av dem med utomnordiskt ursprung bara 40 procent. (I riket 76 procent respektive 54 procent.)

Lunchen är snart slut på elverket. Innan montörerna ger sig iväg hinner de tala om
det ökade våldet. ”Åk till järnvägsstationen och se på all sönderslagen armatur som vi
måste byta ut”, föreslår de. Landskrona Posten har skrivit hundra artiklar om det ökade våldet i stan. Klockan har blivit elva på kvällen, det är mörkt och ödsligt i centrum.

Nästa morgon träffar vi Gulli Mattson, ordförande i Kommunals sektion på lasarettet.
Hon ska bjuda elva städare på morgonkaffe i deras fikarum. Gulli Mattson berättar att det finns pågar i 14-16 års åldern som driver omkring. Nyligen talade hon med en bekant, som blivit nerslagen.

— Rädslan smittar av sig, även om det inte hänt mig något, säger hon. Hotad har hon blivit, men från annat håll. Före valet skickade hon brev till Kommunals medlemmar med uppmaningen att bekämpa rasismen och sverigedemokraterna. En fredagskväll ringde en okänd man och sa att hon skulle passa sig djävligt noga.

Nu kommer städarna, tvättar sig och hälsar med halvblöta händer. En del är svenskar. Andra är födda i Bosnien och Kosovo. Att ha ett jobb betyder allt för att de ska lära sig svenska, säger de. Men, antyder Samira Zunic, i Bosnien har städarna låg status. Hon talar
inte gärna om för sina anhöriga att hon ”bara” städar i Sverige. Då är måttet rågat för svenska Inger Rikard, som städat i 25 år.

— Vi svenskar hade inte fått det mottagandet i Jugoslavien som ni har fått här i stan. Och jag skäms inte för att jag är städerska!

Inger Rikard har proteströstat på folkpartiet. Hon tycker inte att de styrande socialdemokraterna gav klara besked om brottslighet och invandring. Nozmije Brahimi, från Kosovo, går iväg och börjar bära bort sopsäckar från sin städvagn. Hon städar aldrig på kvällarna för hon vill ha koll på sina tonårspojkar. De får inte hamna i gäng och måste vara hemma före klockan nio, då porten stängs.

Lite senare under dagen kommer Thord Lindblom cyklande till sverigedemokraternas partilokal. Han tar oss ner till i källaren och låser upp. Nu har partiet fått råd att flytta till bättre lokaler. Längst ena väggen hänger svenska flaggor. På en affisch förklarar en mörkhårig kvinna att ”som invandrare är det viktigt att ta seden dit man kommer”.

Thord Lindblom talar om bättre bevakning av cyklar men mest om ökad brottslighet.

— Invandrarna accepterar inte våra lagar utan tror att man kan göra som i hemlandet, säger han. Invandrare som begår återkommande brott ska skickas hem, tillägger han.

Thord Lindblom har själv varit dömd till 70 dagsböter och ett skadestånd på 7000 kronor för olovlig körning och vårdslöshet i trafik.

Han tycker även att asylsökande ska hjälpas till arbete i stället för att vara bidragsberoende. Några fler ska inte bjudas in till kommunen.

Och vad finns det för jobb?

— Det finns inget att erbjuda. De får pendla precis som andra arbetslösa, men det vill
de inte, eftersom de har anhöriga här.

Thord Lindblom var tidigare administratör men är nu själv arbetslös och har a-kassa.

Strax innan det skymmer öppnar Nova, ungdomens hus, i en vacker k-märkt kasernbyggnad mitt i centrum. På torget utanför står Enis Gashi, 17, och Fisnik Shala, 16, båda från Kosovo. För dem är Nova det enda stället att vara på. Annars går de runt på stan, det finns inget annat att göra. Tina Gustavsson arbetar på Nova:

— Landskrona är inte Lilla Chicago. Lokaltidningen får ta på sig ett stort ansvar för att många nu känner sig utpekade, främst killar med albanskt ursprung. Artikelserien om våldet har lett till att det nu blivit legitimt att ifrågasätta de här killarna, både bland skolkamrater och vuxna,
säger Tina.

Det finns inga kriminella ungdomsgäng i Landskrona, understryker hon. Men det
finns gäng som bråkar med andra gäng och är stökiga, mest killar, men också en del tjejer.
— Det är orättvist att säga att ”inget görs” som man ofta får höra, säger hon med tanke på allt arbete med att bygga relationer med tonåringar och engagera deras föräldrar innan det är för sent.

Abdul Fattah och Farid Tahmaz är ”Blåjackor” på stan.

Ute på Drottninggatan träffar vi Farid Tahmaz och Abdul Fattah, två av nio Blåjackor”. Handlarna i centrala Landskrona klagade över att ungdomar, ofta invandrarkillar, skrämde bort kunder. Då kom idén med Blåjackorna. Sju är Plusjobbare,
och de går runt i stan och lär känna ungdomar, försöker förebygga bråk och skadegörelse.
Abdul kom med sina föräldrar från Syrien via Danmark över sundet 1969.
Hans pappa gick upp till varvet och fick jobb och lägenhet samma dag. När varvsjobben
försvann kollapsade många familjer, de flyttade, folk gick ner sig och det blev skilsmässor. Det var då mycket av problemen i Landskrona började, tror Abdul.

Det kan Marita Larsson, avgående socialdemokratiskt kommunalråd, delvis hålla med om. Henne träffar vi i stadshuset.

— Vi var inte förberedda när vi tog emot så många invandrare under 1994-95, säger hon och tillägger att det är fel att påstå att kommunen ”tagit hit” flyktingarna.

— De välkomnades hit av de privata fastighetsägarna som på så sätt fick sina lägenheter uthyrda.

Dålig beredskap och kommunens ansträngda ekonomi bidrog till problemen. På arbetsförmedlingen några kvarter bort förklarar chefen Eva Bohlin att när flyktingarna i Landskrona anlände fanns inget samarbete mellan olika myndigheter och organisationer.

— De som kom hit vandrade som stafettpinnar mellan olika myndigheter, många kom inte in på arbetsmarknaden och det finns de som inte kommit in ännu.

Men det finns ljusglimtar. I Vallåkra, nordöst om Landskrona, i ett ödsligt och svalt växthus kommer Loan Nguyen bärande på ett jättefång skräpig vissen tomatblast. Loan är liten och späd men ändå stark:

— Jag är jätteglad. Jag har fått jobb!

Loan kom från Vietnam 1992, till Landskrona året därpå. Hon har inte haft något riktigt jobb förrän via ”Grogrunden”, ett projekt som bedrivs bland annat i samverkan med Kommunal. Det hinner bli mörkt när vi kommer till Koppargården, ett bostadsområde där de flesta är invandrade. Haxhi Osmanaj i kosovoalbanska föreningen Drenica tar oss med till föreningens lokal. Han gör tummen ner för Landskronas integrationspolitik och menar att alla partier bär ansvaret. Han är rädd att sverigedemokraterna blir ännu fler om man inte vänder den politiska kursen och har själv en uppsjö idéer om vad som kan göras annorlunda.

Haxhi Osmanaj vill skapa ett mångkulturellt centrum.

Haxhi Osmanaj drömmer om att föreningslokalen ska bli ett mångkulturellt centrum. I mörkret på gården utanför står några pojkar. De svingar runt brinnande bollar i rep och skapar avancerad eldkonst. Deras klubb har just fått en hemvist i kosovoalbanernas föreningslokal. Ute på gården möts några svenskar och invandrare, engagerade i olika frivilligorganisationer. De har bestämt sig för att göra något själva för att bygga broar, umgås och ta vara på mångfalden.

FAKTA

Landskrona i siffror:

• 39 000 invånare

• 21 procent utrikes födda (i riket 12 procent).

• 65 procent av de vuxna förvärvsarbetar (i riket 76 procent) 2004.

• Andel invånare utan gymnasieutbildning 20 procent (i riket 17 procent).

• Medelinkomst 2004 196 000 kr (i riket 228 000 kr).

• Kommunalskatt 2006 20,24 kr på varje tjänad hundralapp (genomsnitt i riket 20,83 kr).

• Fp, m och mp styr nu kommunen.

Anmälda brott per tusen invånare:

• 161 (snitt i riket 99).

• Antalet anmälda brott i Landskrona kulminerade 2002, och har sedan dess sjunkit. Polisens siffror för 2006 tyder på att antalet fortsätter sjunka jämfört med 2005.

Inställlning till invandring:

• 36 procent tycker inte att det är bra att människor från olika kulturer blandas med varandra (i riket 19 procent).

• 73 procent föredrar att bo i ett område med låg andel personer med utländsk bakgrund (Helsingborg 65 procent).

• 58 procent är inte beredda att göra en insats för att hjälpa personer som invandrat att etablera sig i det svenska samhället (19 procent hela riket).

• 35 procent uppger våld och kriminalitet som främsta anledning till varför inte kulturer kan mötas på ett naturligt sätt.

(Källa: Landskronas kommuns Integrationsbarometer 2006)

Valresultatet:

Mandat i fullmäktige. I parentes skillnad från förra valet.

Fp 12 (+4), m 7 (-3), s 17 (-3), v 2 (-2), mp 1, sd 12 (+8).