— Det är tydligt att de som har makten skrattar minst, säger Viveka Adelswärd, professor i kommunikation, vid Linköpings universitet.

Hon har räknat skratt i samtal mellan läkare och patient, tjänstemän och dagisköande föräldrar och i andra situationer.

Skratten följer hierarkin, det vet forskarna sedan tidigare. De som är i underläge skrattar mest. Omedvetet är undersköterskorna måna om att skratta åt sjuksköterskornas skämt, de i sin tur
är mer angelägna att skratta åt läkarnas skämt.

— Man vill hålla sig väl med chefen, det är helt naturligt, säger Viveka Adelswärd.

Skratten kan avslöja rangordningen i gruppen.

— Högst status kan den ha som flest vill skratta med. Men någon kan ha hög status utan att skratta.

Skrattet kan visa att personkemin stämmer. Det upptäckte Viveka Adelswärd när hon räknade skratt i anställningsintervjuer. Intervjuer med flest gemensamma skratt ledde till anställning.

— Man manifesterar att man är på samma våglängd, säger Viveka Adelswärd.

Många skratt är ett tecken på att arbetsgruppen fungerar bra. Ändå skrattar man inte när som
helst. På ett möte finns utrymmet när ämnet skiftar eller vid avslut.

Kvinnor skrattar mer än män. Ofta för att visa att de instämmer, är engagerade, vill uppmuntra eller göra någon väl till mods.
Skrattet kan vara förödande.

Inte sällan skrattar de för att kommentera sig själva och sin egen prestation. Vanligt är att lägga fram ett starkt påstående och sedan med ett urskuldande skratt markera ett avståndstagande.

— Det kan göra att man rycker undan benen för sig själv. Det bästa rådet man kan ge till kvinnor som vill göra intryck är att avstå skrattet, säger Viveka Adelswärd.