En ung person som söker finna sig själv genom att resa bort är grundhistorien i nästan alla sagor, liksom i utvecklingsromaner.
Denna 22-åriga debutant gestaltar ämnet med en sådan ärlighet, formuleringsförmåga och så intensivt allvar att jag som läsare blir varm om hjärtat. Hennes text arbetar samtidigt framåt, bakåt och inåt.
Huvudpersonen Lou tar sin gitarr, sin bil och sin bästis Julia och drar, halsöverhuvud till Berlin. Lou vill bort från Malmö och sina tillkortakommanden. Hon vill ägna sig åt musik, men orkar inte ta tag i det när kompisarna sviktar. Självkänslan är i botten, alkoholintaget oroande högt.
Läsarna får följa med till det alternativa Berlin, ett ockuperat kvinnohus, där de flyttar in. Lou möter Sarah och blir svindlande, hudlöst förälskad.
Händelserna i Berlin varvas med tillbakablickar på en sårbar och ensam flickas uppväxt i en välmenande medelklassfamilj. Även där går det förstås att känna sig fel, ful, dålig och hatisk. Och detta barnets inre inferno, hennes ensamma verklighet, delger författaren läsaren på ett ytterligt träffsäkert sätt.
Men Obs: Detta är ingen deppbok, utan en måbrabok! Svärtan balanseras av insikter, som att ”man är alltid, alltid mer än man själv vet.” Kärleken kan vara större än rädslan. Och för Lou finns musiken hela tiden som en glädjekälla att ösa ur.
Någon roman för den som är nyfiken på ”hur lesbiska tänker” är det inte.
Men alla som vill avnjuta en medryckande och stark berättelse om en flickas uppvaknande och mognad har här en läsupplevelse framför sig.
Betyg: KAKAKAKA
