Alla positivt värdeladdade ord bygger på att man ska vara stark, säger Gunilla Linn Persson. Hela den västerländska kulturen är uppbyggd kring det.

Att då vara svag är ofta hotande för omgivningen. Vänner blir rädda och drar sig medvetet eller omedvetet undan. Att drabbas av psykisk sjukdom handlar om att förlora en del av sig själv — men dessvärre blir man ibland också av med dem man behöver allra mest. Vännerna, som borde kunna ge stöd.

— När man är sjuk lider man mycket av att folk drar sig undan, eftersom man kanske då behöver dem som mest. Min upplevelse är att de kommer tillbaka när kusten är klar. Jag är inte bitter
över det, jag konstaterar bara att många blir rädda, säger Gunilla Linn Persson.

Hon säger att psykisk sjukdom är det sista tabut. Att det finns väldigt mycket skuld och skam kring sjukdomen. Och hon tror att det handlar om vårt förakt för svaghet. Vi träffas vid busstationen i Norrtälje strax efter att hennes senaste roman ”Sagan om mig själv” kommit ut. Hon har en brandgul, stickad basker på sig. Att hon ska ha det vet hon redan när vi bestämmer tid och plats för intervjun, vilket är flera veckor tidigare. Baskern har hon nästan alltid eftersom hon trivs så bra i den, är den enkla förklaringen. Åttaåriga dottern Märta är
med när vi sätter oss för att prata över en kopp kaffe. Ett samtal som avbryts med jämna mellanrum när Märta vill sjunga en sång, eller bara fråga vad vi egentligen pratar om. Hon blir otålig.

— Föraktet för svaghet finns hos oss alla. Jag kan möta det hos mig själv i relation till Märta som har Downs syndrom, ibland kan jag tänka ”men fattar du inte…”. Och när det gäller psykisk sjukdom finns en attityd som handlar om att man borde skärpa till sig.

För att förändra omgivningens och hela samhällets syn måste man tala om sjukdomen och stigmatiseringen. Det är Gunilla Linn Perssons slutsats.

Under en tidsrymd av sju år drabbades hon av fem psykoser. I ”Sagan om mig själv” skriver hon om vägen in i och ut ur sjukdomen. Samtidigt söker hon ett sammanhang till sin egen verklighet bakåt i tiden, till hennes mor och mormor. ”Psykosen var en saga. Sagan om mig själv”, skriver hon i boken.

— Det finns ett uttryck som säger att en psykos är en sprängning av förrådet. Fångar man upp bitarna blir det begripligt, men det tar tid. Man plockar inte ihop dem på en eftermiddag, det tar år. Jag kom till den punkten genom min terapeut, som jag kallar H i boken. H som i hopp. Ett hopp om att jag inte bara var galen och skulle så förbli, ett hopp om att jag skulle få ordning på den här sagan.

Hon säger att den Gunilla Linn Persson som
fanns före sjukdomen har gått förlorad. Just så beskriver hon det. Hon kunde inte gå tillbaka till den hon varit, hon var tvungen att skapa sig en ny person.

En av hennes vänner har beskrivit hur hon var tidigare med orden ”som en naturkraft”, och Gunilla Linn konstaterar att det låter positivt.

— Men det innebar att jag tog ut för stora uttag av mig själv. Större uttag än vad jag hade råd med. Idag har jag lärt mig att göra en sak i taget. Kraven finns kvar, men jag vet mina begränsningar. Bara att skriva om det här var ett otroligt tungt arbete. Att våga orka minnas det. Det var mycket smärtsamt.

Hon hade starka tvivel om hon överhuvudtaget skulle berätta. Visst hade det varit enklare att låta sjukdomen vara en parentes. Att låta skammen segra, som hon beskriver det.

Men hennes vuxna döttrar tyckte att det var en viktig bok att skriva och det blev avgörande.

— Öppenhet är enda sättet att förändra synen på psykisk sjukdom. Det är jätteviktigt att människor som haft problem kliver fram och säger; jag har varit psykiskt sjuk, men nu är jag tillbaka igen.

Gunilla Linn Persson berättar att när det var som värst var nattpatrullen de enda hon kunde ringa till. Men också vårdpersonalen har problem med psykisk sjukdom, är hennes erfarenhet. Inte för att de är rädda, snarare har hon upplevt ett förakt och en nonchalans. Samtidigt konstaterar
hon att det bland vårdpersonalen — som överallt annars — både finns underbara människor och riktiga skitstövlar.

— Men när det gäller personalen vill jag verkligen be dem förstå hur otroligt viktigt det kan vara med ett vänligt ord när man har tappat bort sig själv, vilket är vad man gör.

Är hon rädd för att bli sjuk igen?

— Jag går inte omkring och är rädd. Nu lever jag med en bra man, med någon som kan se om det spårar ur. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram kopplingen till alkohol, att leva nykter. Många självmedicinerar med alkohol, och det försvårar läkningen. Mitt tillfrisknande vilar på tre ben: terapin, medicinen och nykterheten. Att jag tog mig ur det handlade om att jag ville leva. Jag ville leva för mina barn, och jag ville speciellt leva för lilla Märta. Så det var värt att kämpa på alla fronter.

FAKTA: Psykisk sjukdom och psykoser

– Psykiska besvär som är så allvarliga att de kräver professionell hjälp förekommer hos ungefär 15 procent av befolkningen.

– 40 procent av kvinnorna och 20 procent av männen riskerar att någon gång under sitt liv behöva psykiatrisk hjälp.

– Varje år drabbas 1500-2000 personer i Sverige av en psykos. öNär man drabbas av en psykos blir verklighetsuppfattningen förändrad. Förmågan att skilja mellan vad som är verkligt och vad som är inbillning är då allvarligt störd.