Alla tre har erfarenhet av att ha tolkat åt sina föräldrar. Vi träffas hemma hos Berin Baltas föräldrar. De bor i en loftgångslägenhet
på Tensta allé. De är kurder från Turkiet. Pappan jobbar som vaktmästare och mamman går
en utbildning för att lära sig svenska. Berin
som är 23 år är nummer två i syskonskaran
som består av sex barn. Tre av barnen är
födda i Sverige. Berin, som är
ombudsman för SSU i Göteborg, har tolkat
för sin mamma sedan hon var 7-8 år och trots att det var 20 år sedan familjen kom till Sverige tolkar Berin fortfarande för sina föräldrar, framför allt för sin mamma:

Berin: — När man växer upp tror man att föräldrar kan allt. Men sedan kommer man till
vårdcentralen och ser hur hjälplösa föräldrarna kan vara. Som 7-8 åring förväntas jag plötsligt
medla i mina föräldrars konflikter.
Jag hamnade i kläm mellan irriterade sköterskor och mina föräldrar som försöker säga saker.
Då skäms man och undrar varför mina föräldrar inte klarar sig när alla andras föräldrar gör det.

Hesen Usiv håller med Berin om hur pinsamt det var att behöva tolka för sina föräldrar. Det
var jobbigt att tolka mellan två vuxna.
Hesen: — På sitt språk var mina föräldrar väldigt verbala och kunde uttrycka sig bra. Men som barn klarade jag inte av att tolka så nyanserat till svenska och tyckte att mina föräldrar upprepade sig. Men mina föräldrar
uppfattade det som att jag inte översatte allt de
sade och blev missnöjda. Jag tänkte att jag inte
borde befinna mig i den här situationen.
Det var fel och jag ville egentligen inte tolka. Man tänker för sig själv: Du är ju förälder, du
borde klara det här. Men samtidigt har man skuldkänslor och starka familjeband så man tar ansvar ändå.
Hesen Usivs familj kommer från Syrien och familjen flyttade till Sverige 1986 när Hesen var 10 år gammal. De har bott i Tensta sedan dess. Hesen har två yngre syskon och han hävdar att de har haft det mycket lättare än han.
Idag arbetar han som ekonomiansvarig på ett företag. Till skillnad från Hesen och Berin tycker Brandon Serkitto att det var roligt att tolka.

Brandon: — Jag blev glad när jag tolkade och var stolt också. Jag kände väl en lättnad att jag förstod vad personen bakom i disken i affären
sa. Än idag kan jag känna att det är en sorts belöning att jag förstår och kan föra vidare.

Brandon Serkitto kom tillsammansmed sin familj från Uganda 1980 när han var 9 år. Han är äldst
av 3 syskon. Idag arbetar han på en förskola i Tensta.

Hur gjorde ni när det gällde skolan och lärarna skulle tala om er?

Brandon: — Kvartssamtal finns inte i våra länder så när våra föräldrar blir kallade till kvartssamtal är de redan mycket negativt
inställda. Mina föräldrar förstod ju svenska men kunde inte tala. Om läraren berättade att man
hade skolkat en gång så hjälpte det inte hur mycket bra saker han eller hon berättade. Föräldrarna uppfattade i alla fall som att de hade ditkallats för att man hade skolkat.

Hesen: — Jag har tolkat i allt. Lärarna var vana vid att barnen tolkade. I min skola hade vi också
arabisktalande personal så föräldrarna kunde få information även av dem.

Berin: — När min mamma kom till skolan var det jag som tolkade. När jag var liten tolkade jag
precis vad som sades, men i högstadiet utnyttjade jag situationen och tolkade till min fördel.

Hur har det påverkat er att ta ansvar så tidigt i livet?

Brandon: — Man fick för mycket ansvar när man var så ung. Nu när jag är vuxen och ser hur
svenska familjer har det och kan jämföra med hur jag själv hade det ser man tydligt skillnaderna.

Hesen: — Ens barndom försvinner. Jag växte upp tidigare än andra barn. Jag fick tidigt vuxenkänsla som att ta ansvar och vara omhändertagande. Jag tror knappast att mina svenska kompisar tog så mycket ansvar för saker och ting. Att tolka för mina föräldrar var ingenting som jag själv hade valt. Trots att jag skämdes kändes det som en plikt att göra det.

Berin: — Jag håller med Hesen helt hållet. Jag tog också för mycket ansvar och hade hela tiden
skuldkänslor. I stället för att vara med mina kompisar och göra roliga saker, fick jag ta hand
om alla ärenden som familjen behövde hjälp med.

Tyckte ni synd om era föräldrar?

Berin: — Ja, när någonting gick snett och jag inte kunde göra någonting åt det. Det gällde t ex när jag som liten hade kontakt med myndigheter och de använde svåra ord som jag själv inte förstod och skulle dessutom förklara
för mina föräldrar. Att försöka översätta till kurdiska som jag inte heller var så bra på var
mycket frustrerande. Till exempel om mina föräldrar ringde till försäkringskassan för att få en förklaring till varför de har fattat ett beslut om att sänka bostadsbidraget för familjen,
hände det att de inte kunde göra sig förstådda. Då ringde jag upp och försökte reda ut missförstånden.
När inte heller jag lyckades förklara familjens
situation tyckte jag synd om mina föräldrar.
Ibland kände jag mig uppgiven också.

Både Brandon och Hesen nickar och känner igen sig i den situationen. De är överens om vilket tungt ansvar barnen får om föräldrarna inte kan språket.

Brandon: — Jag tog aldrig hand om mina föräldrar. Det var de som tog hand om mig. Men jag tog hand om språket. Skälet till att jag lärde mig svenska snabbare var att jag tidigt
fick svenska vänner. Vi kom ju till Sverige tillsammans och ibland undrade jag varför de inte
kunde språket.

Hur hanterar man i längden att få ta så mycket
vuxenansvar som barn?

Berin: — När man är i 8-9 års åldern gör man precis allt föräldrarna ber om utan att ifrågasätta något. Men när jag blev lite
äldre och såg hur mycket tid mina kompisar hade blev jag irriterad över att behöva hjälpa familjen så mycket. Mina kompisar kunde gå ut när som helst men själv tänkte jag bara på hur
många samtal jag måste ringa för min familjs räkning. Till slut är det inte ens ett tvång utan känns som en plikt du måste göra. Det
blev naturligt att det var jag som måste ta hand om allting.

Hesen förklarar att det till slut blev som vilken syssla som helst.

– Man ska ju kunna samsas i en familj. Som barn får man lära sig att ta hand om hushållssysslor. Ännu en syssla blir att översätta.
Det är klart att relationen mellan föräldrar och barn definitivt blir annorlunda.
Föräldrarna känner någon form av underlägsenhet samtidigt som barnen känner någon form av överlägsenhet. Föräldrarna är medvetna om sin underlägsenhet men som barn var jag inte så medveten om min överlägsenhet. Jag tror att föräldrarna påverkas mer negativt av den här relationen än vad barnen gör.

Hesen och Brandon hamnar i en diskussion om barns rätt att ifrågasätta. Både Hesen och Brandon har växt upp i kulturer som präglas av en auktoritär barnuppfostran.
Hesen anser att denna uppfostringsmetod är riktig, barn ska kunna acceptera ett nej utan motivering. Men Brandon tycker att föräldrar alltid ska förklara sina beslut.

Skulle era föräldrar ha den respekten för er idag som de har om ni inte hade tolkat för dem?

Hesen: — Den respekt mina föräldrar har för mig idag har nog påverkats mycket av att jag har tolkat för dem. De lyssnar på mina åsikter. Än idag kan jag påverka familjens beslut mycket genom att säga så här gör man i Sverige och då lyssnar de.

Brandon: — Här i Sverige kan man vara barn tills man är 20 år. Jag kände mig vuxen när jag kunde ta hand om mina syskon och det gjorde jag när jag var 13 år. Jag lagade mat åt dem och
tröstade dem.

Berins pappa Seyfi Balta: — Å ena sidan var vi stolta över att våra barn var duktiga och kunde
hjälpa oss. Men å andra sidan kändes det konstigt att vi vuxna inte var mer kunniga och kunde klara oss själva. Många gånger utnyttjade små barnen situationen och krävde att få godis eller annan belöning för att hjälpa till.