Och på bröllopsfoton började brudparen se lyckliga ut först på 1960-talet, innan dess dominerade vad vi idag uppfattar som dystra ansikten. Att en så kallad makthavare skulle gapskratta på bild var länge otänkbart. Man kan gissa att dåtidens allvar var ett uttryck för integritet, för högtid och respekt inför både ögonblicken och betraktaren.

 
Men idag är det minsann annorlunda. Nu skrattar både brudpar och bankdirektörer stort in i kamerorna.
  
Dagens upplagor av Wallenbergfamiljen skrattar alltid hejdlöst i närheten av tv-kamerorna. Och Ericssons vd, Carl-Henrik Svanberg kastar gärna huvudet bakåt och visar samtliga tänder i samband med kvartalsrapporterna.

Könsrelaterat? Nejdå, SE-bankens vd Annika Falkengren, ser också jätteglad ut, hon liksom personifierar uttrycket skratta hela vägen till banken.

Och att den som är allvarlig kan uppfattas som stel och tråkig vet alla kvinnor. Det kan räcka med en neutral min, att varken se glad eller ledsen ut, för att omgivningen ska känna sig manad att vilja ändra på det. Gärna med den garanterat humörsänkande repliken: Varför ser du så sur ut? På jobbet räknas det numera antagligen som brist på social kompetens att se alltför allvarlig ut.
 
Och med tanke på hur det storflinas bland företagsledarna kanske allvar och återhållsamhet i minspelet har kommit att förknippas med att inte vara framgångsrik, inte vara lönsam.  

Själv är jag inte säker på att alla de där stora offentliga skratten är så förtroendeingivande.  

Man ska kanske inte överdriva och tala om blottade rovdjurständer och hotfulla gap, men tittar man länge på flinen från bolagsstämmor och Harpsundstrappor kan jag bli väldigt osäker på om de verkligen är uttryck för glädje och gott humör. Jag är mer säker på är att dom som i framtidens tittar på bilder från tidigt 2000-tal kommer att undra vad det var som var så himla roligt, rentav skrattretande då, i den svenska offentlighet som är vår nutid.