Mattias har mått dåligt en stor del av sin uppväxt, och nästan hela sitt vuxna liv. Men för det allra mesta har nog ingen utomstående märkt det, tror han.

Visst, han har hoppat av utbildning efter utbildning. Men det är ju många som gör så. Och de djupa känslorna av totalt misslyckande syns inte på utsidan.

Inte har ensamheten märkts heller. Han har ju ändå inte varit någon enstöring som stängt in sig på sitt rum hela tiden. Han har pratat med klasskompisarna, till och med om ganska personliga saker.

Det är bara det att han aldrig kunnat knyta an till någon. För att han hela tiden har varit rädd. Livrädd för att komma nära, lämna ut sig, bli beroende av någon annan person.

Han har några nära vänner kvar från barndomen, från tiden innan han blev rädd.

Egentligen är det ett under att han har fungerat alls, påpekar han. Med så mycket som gick fel under uppväxten borde han statistiskt sett sitta på rättspsyk nu.

Som barn fick han ofta helt besinningslösa utbrott. Han minns att han fick byta dagis en gång, när han hade jagat ett annat barn genom korridoren med ett stämjärn i högsta hugg.

Utbrotten lärde han sig väl från sin pappa, tror han, för pappan var likadan
.
Föräldrarna skildes när han var nio år. När han var tretton blev hans mamma svårt psykiskt sjuk. Pappans nya fru blev ett stort stöd för honom – tills hon tog livet av sig när han var sexton.
Det var då det brast helt för Mattias.

– När jag fick det beskedet domnade jag bort, och när jag vaknade kändes det som om jag var i en dröm. Jag kände mig som en annan person, som om mina minnen inte var mina. Jag var som en zombie, berättar Mattias.

I detta känsliga läge hade Mattias ungefär så stor otur som det går att ha: Han fick kontakt med en terapeut som inte var bra. Hon var iskall när han behövde värme, kom med föraktfulla kommentarer, betedde sig märkligt på flera sätt. Mattias var ung och oerfaren, och förstod inte att det var terapeuten det var fel på. Han trodde att det skulle vara så att gå i terapi.

Senare i livet har han träffat andra terapeuter, och mer och mer förstått hur illa han blev behandlad. Att det han utsattes för som tonåring var ett rent övergrepp. Minnet av de kränkande terapisituationerna har förföljt honom genom livet, och han anser att det är en stor del av orsaken till att han mått så dåligt.

Mattias stora dröm har alltid varit att bli musiker. Det stora hindret har hela tiden varit ångesten, som följt honom genom livet. Ångesten, som fått varje muskel i kroppen att spännas, som fått fingrarna att spela fel toner och gjort sångrösten pressad och flack.

Ibland har ångesten hållit sig borta, då har han spelat bra och varit nöjd med sig själv. Sen har ångesten kommit tillbaka, saboterat när han gjort intagningsprov till utbildningar, fått honom att känna sig helt misslyckad.

Under flera år påbörjade han en musikutbildning, hoppade av, flyttade till en ny stad och började en ny utbildning, hoppade av…

Samtidigt gick han i terapi flera gånger. Han provade psykodynamisk terapi, gestaltterapi och rosenterapi. Ingen av de terapierna gav särskilt mycket, tycker han. Terapeuterna var alla ganska passiva. Själv var han så bränd av sin första terapi att han hade svårt att visa känslor.

Det var först när han började gå i kognitiv beteendeterapi som han märkte att något hände.

Våren 2005 hade Mattias en period när han mådde ganska bra. Han sa till terapeuten att han framförallt ville lära sig avspänning för att kunna sjunga bättre. Men samma vår gick han in i en depression. Kanske var det avspänningsövningarna som gjorde att han sänkte garden och lät de svåra känslorna komma fram. Utöver uppväxtens känslokaos hade Mattias nyligen drabbats av en ny sorg: Hans psykiskt sjuka mamma tog sitt liv.

Man brukar säga att psykodynamisk terapi koncentrerar sig på det förflutna, på att hitta orsaker till att patienten mår dåligt, medan kognitiv beteendeterapi istället ägnar sig åt att lösa de problem man har här och nu. Det ligger en del i detta, men det är samtidigt förenklat.

För Mattiass del var det mycket viktigt att terapin handlade om det förflutna, eftersom det var det förflutna som var hans problem här och nu. Framför allt var det terapeuten han mötte som tonåring. År efter år hade han ältat minnen från de kränkande terapisituationerna, och varje gång gjorde minnena ont.

KBT-terapeuten och Mattias genomförde flera gånger rollspel, där de spelade upp situationer som Mattias mindes från terapin han gick i som tonåring. Ibland fick Mattias spela sig själv, ibland fick han spela terapeuten. Att spela terapeuten var ohyggligt svårt, tyckte Mattias.

– Jag blev helt blockerad, jag hade svårt att överhuvudtaget tänka på terapeuten. Jag tappade tråden, blev frånvarande.

Rollspelsmetoden hjälpte. Efter några gånger märkte Mattias att han inte längre ältade de gamla minnena.

Rollspelet är en variant av en metod som kallas exponering, som ofta används i KBT. Exponering innebär att patienten under kontrollerade former utsätter sig för det som han eller hon tycker är svårt. När man vågar stanna i en ångestladdad situation avtar ångesten efter en tid, och det känns inte längre farligt. På detta sätt kan man bli av med spindelfobi genom att utsätta sig för spindlar. Man kan bli av med rädsla för att tala inför en grupp människor genom att öva på att tala inför först en person, sedan flera personer. När ångesten orsakas av något som hände i det förflutna kan terapeuten använda sig av rollspel.

I slutet av 2005 kände Mattias att han egentligen inte behövde fortsätta i terapin. Han fortsatte ändå några månader till för säkerhets skull, eftersom han mått så dåligt så länge.

Idag beskriver han sig själv som helt besvärsfri. Ångesten och självmordstankarna är borta. Han får djupare kontakt med människor han träffar. Studierna går väldigt bra, hela tiden. Inte som förut, när ena dagen var jättebra och nästa dag en total katastrof.

Den största skillnaden är när han tänker på framtiden.

– Förut var det hopplöst, jag hade ingen framtidstro. Nu upplever jag verkligen att jag har en framtid.