Under skuggorna av trädkronor smyger mina joggingskor mot den halte bisamråttan.

I natten är vi lika: Försiktiga, men ovarsamma.

– Vem orkar bry sig när ens tillvaro rasar? ser jag honom muttra mot en steril schaktmaskin.

– Mama mia! Hundar kan inte prata!!

Under skuggorna av trädkronor,

smyger sig min hand runt en vacker kvinnas midja.

I natten är vi lika: Försiktiga, men ovarsamma.

– Vem orkar bry sig när ens omdöme sviktar? De orden kan vi läsa i varandras ögon. Just då. Just där.

– Älskar du mig? frågar hon försynt.

Jag knäpper mina byxor och säger: – Voff!

– Mama mia! Hundar kan inte prata…

Och så tar vi våra cyklar.