Jag föll i ett nät som inte var till för att fånga, utan för att skydda.

Föll handlöst ned i dess obarmhärtiga maskor, magen knöts till hundrade knutar och jag skrek ut min ilska över att inte tillåtas vara arg.

I hinken som förvarade resterna av det hopp som funnits inom mig, kunde en lekman se att detta varit en regnbågsforell.

Glansen fanns kvar, även om allt blod fick resterna av mig att framstå som något äckligt, snarare än atraktivt.

Och så skulle det bli.

Ingen framtid. Livet är bara liv tills att vi bli fångade.

– På ett eller annat sätt.

Hoppet finns in i det sista.

– Den enda trösten är att resterna i hinken bara är ett förbrukat skal.

Längst ned på botten av allt fiskrens äter jag mig mätt.

– Beredd att flytta in i någon eller något.

Denne någon eller något vet ingenting om mig.

I samma ögonblick som vi förenas,

glömmer även jag varför jag varit så ilsken.

Och så börjar hjulet att rulla.

Uppför nya backar.

Bakom nya kurvor.

Och efter varje kurva kommer en ny kurva…