Kriminalreporter Annika Bengtzon har problem. Och vi kommer garanterat att bry oss, den här gången också.

I denna sjätte bok i serien lyckas Liza Marklund ge nytt liv åt sin skärpta och disharmoniska hjältinna som hamnar mitt i ett morddrama med koppling till Nobelpriset.

Annika har det jobbigare än någonsin. Vänskapen med Anne Snapphane krackelerar, liksom relationen till maken, som inte vill vara jämställd, utan göra karriär. Och på tidningen Kvällspressen rustas journalistiken för den digitala framtiden och besvärliga Annika hamnar i kylskåpet.

Men Annika är förstås också duktiga Annika som inte bangar för brist på nattsömn, kärlek och uppskattning.

Marklunds styrka ligger i drivet, texten suger tag. Hon kan sätta samman en trovärdig story och har här lyft fram Alfred Nobel i ny och spännande dager.

Annikas tillkortakommanden i privatlivet engagerar också. Sämst lyckas hon med sina onda karaktärer, som blir lite endimensionella.

Den manlige deckarhjälten är av hävd varken fysiskt eller psykiskt i någon vidare form. Henning Mankells Kurt Wallander, lätt överviktig, lätt alkoholiserad, frånskild och 50 plus är stereotypen, gångbar i oräkneliga varianter.

Men någon kvinnlig motsvarighet hittar vi inte lika lätt. Alkistanten med personliga problem verkar inte sälja några böcker, men inte heller en snabbtänkt och spänstig dam i sina bästa medelår.

Mellan den modiga (ofta snygga) unga kvinnan och den smarta medelålders spårhunden finns ett tydligt tomrum, så den vitaliseringen av deckargenren väntar vi fortfarande på!

Det närmaste vi kan komma är den amerikanska deckarförfattaren Sara Paretskys 40-åriga hjältinna Vic Warshawski. Hon har dock inte blivit mer än cirka 5 år äldre sedan debuten 1982! Hur gammal får en kvinnlig deckarhjälte egentligen bli?

BETYG: KA KA KA KA