1982 ockuperade Jönköpings ungdomar stadens brandstation. Vi ville skapa ett kulturhus. Det blev en lång, het sommar. För polisen och politikerna. Och för oss ockupanter.
Plötsligt vimlade det av tjejer med kvinnokamp-badges som inte var främmande för att hångla med både killar och tjejer. Min tjej och jag, som ungefär fram tills nu hade trott vi var de enda flatorna i Sverige, befann oss i himlen. Aldrig förr hade jag känt mig så levande. Så här skulle livet levas. Ständigt i en glödande kamp, omgiven av medvetna feminister. Hur queera som helst. Långt före ordets uppkomst.
Det tog slut mellan mig och flickvännen och vi fick inte brandstationen.

I stället fick vi flytta in i ett hus på gamla Tändsticksområdet. Fabrikslokalerna – som politikerna bestämt skulle jämnas med marken– fick stå kvar. Idag är Kulturhuset högst levande och feministiska grupper har avlöst varandra genom åren. Jag är skitstolt över att ha varit en av de alternativa brandsoldater som inte bara utmanade etablissemanget utan också faktiskt räddade ett viktigt arbetararv denna den hetaste sommaren i Jönköpings historia.

Jag demonstrerade med knuten näve och drömde om att en dag vara en av de modiga aktivisterna i gummibåt som skyddade valar från att slaktas. Något tjusigare kunde jag inte tänka mig.
Och vreden växte över den allt mer klarnande bilden av Moder Jord som en jävligt orättvis plats. Inte minst för kvinnor. Mina kollektivväninnor och jag demonstrerade på kvinnodagen i Jönköping. Det måste ha varit en av kvinnohistoriens minsta manifestationer. Åtta stycken var vi som skrek ”Gratis mensskydd” tills polisen kom och körde bort oss. 8:e mars året därpå liftade vi till Stockholm med den fulaste banderoll ett demonstrationståg skådat. Parollen ”Åt helvete med den traditionella kvinnorollen” kunde i alla fall inte misstolkas.

Porraffären i stan terroriserade vi så hårt och länge att den till slut fick ge upp och packa ihop för gott. Vi var uppfinningsrika, skojiga och modiga. Men feminist, det aktade vi oss för att säga allt för högt i sociala sammanhang. Eller rättare sagt, så fort vi ville provocera karlar så var det just det vi sa.
Göran Persson är feminist. Idag kan vem som helst kalla sig feminist. Även de som inte är det.
Samtidigt blev det ju med vinterns mediala backlash nästan fult igen. Allting går igen, försvinner och kommer tillbaka. Hav förtröstan. Två steg fram. Ett tillbaka. Det om något har feminister under alla ”vågar” lärt sig.