Några frågor som förbunden brottas med:

1 Måste det först ingångna avtalet alltid vara utgångspunkt för de övriga avtalen?

Ja, tycker största industriförbundet IF Metall. Har LO-förbunden enats om en ram på 5 procent och IF Metall sedan får 3 procent, så ska LO ändra sin rekommendation, förklarar avtalssekreterare Anders Tideman i LO-tidningen (18/2006). Annars blir det omöjligt för den konkurrensutsatta industrin att vara solidarisk med de andra.

Nej, menar Byggnads i samma tidning. Det måste finnas möjligheter att komma fram till andra nivåer än i det första avtalet. Handels kan tänka sig ett spann; mellan x och y ska lönepåslagen kunna röra sig.

2 Kan samhällsekonomin bestämma takten för löneökningarna istället för industrin?

Svenska löner kan ibland öka snabbare än omvärlden, anser LO-ekonomerna, som föreslår ett nytt grepp:
Löneutrymmet ska varje år fastställas i en större grupp av arbetsmarknadens parter. Det kan hjälpa låglönegrupper att få mera. Nej, svarar IF Metall, även här, liksom den blåaste arbetsgivaren Teknikföretagen.

Håkan Pettersson, Kommunals andre vice ordförande är positiv. Industrins avtal kan inte vara en slavisk norm, bättre att se vad ekonomin tål.

3 Kan killarna i industrin fixa jämställda löner?

Arbetsmarknaden i stort värderar kvinnors jobb lägre än mäns. Men det gäller inte inom yrkena, utan mellan branscher och yrken. Män i vård- och omsorgsyrken i Kommunal tjänar något mindre än kvinnorna, sannolikt beroende på ålder och erfarenhet. Det är gentemot övriga arbetsmarknaden och manligt dominerade yrken som det skiljer tusenlappar i månadslön.

Kommunal, liksom bland annat Handels, vill minska klyftorna mellan de manliga och mer välbetalda industrimännen och de lågavlönade kvinnodominerade jobben i service och offentlig sektor. Den utjämningen har hittills gått väldigt långsamt. Den kan endast äga rum om dessa förbund tillåts få ut lite mer. En positiv signal är att många förbund i LO i en enkät i KA (7/2006) kan tänka sig någon sorts jämställdhetspotter, reserverade för lågavlönade kvinnor. Endast IF Metall sa klart nej till tanken.

Slutsatsen av detta är enkel men ändå svår: Killarna i industrin kan inte fixa löneutjämning åt LO-tjejerna. LO-samordningen måste ge alla inflytande över systemet. LO-styrelsen måste tänka på helheten och inte främst värna egna förbundsintressen. Först då kan LO ta nästa viktiga steg — att utjämna mellan arbetare och tjänstemän.