SVINALÄNGORNA
I den här boken berättar en flicka, Leena, om sin uppväxt i ett bostadsområde i Ystad, under 1960- och 70-talen. Det är nybyggt, fylls med invandrare och låginkomsttagare och döps till Svinalängorna i folkmun.
För Leena och hennes familj är den moderna lägenheten ett himmelrike. Men gradvis förvandlas detta hem även till ett kaotiskt helvete av fylla, misshandel och misär.
Båda föräldrarna blir grava periodsupare och lämnar i veckor barnen att klara sig själva bäst de kan.
Romanen kan läsas på flera sätt: Som ett välskrivet socialreportage om att vara en fattig invandrad familj bland många andra fattiga invandrade (mest från Finland) i en småstad (Ystad). Eller som en roman om vänskap mellan tre flickor, som hjälper varann att överleva i en hård och utsatt miljö, där vuxna flyr egna tillkortakommanden och lämnar barnen ensamma kvar, under sängen eller vid gungorna ute på gården. Eller liggande, med örat andlöst mot väggen, lyssnande:
”– Slåss de, slåss din pappa?/ Ja, han slår henne nog blodig.”
Bokens tema är den hjärtskärande utsattheten för de barn som växer upp i en alkoholistfamilj. Liksom fattigdomen, att alltid ha ont om pengar.
Men det är också en bitvis ljus utvecklingsroman, om att överleva, som en solros som trotsigt reser sig mot himlen, ibland mot alla odds.
Även dessa utslagna föräldrar älskar sina barn och försöker periodvis upprätthålla någon sorts normalitet, vara en Riktig familj.
Men, just när det är som lugnast och brödkorgen är full av hembakta bullar, börjar perioden igen. Det kommer som en chock varje gång.
Susanna Alakoskis berättelse hålls samman av ett rent och ändå poetiskt språk, en satsmelodi som svingar sig mellan det oförställda raka och det expressionistiskt, kantiga.
Ibland blir det nästan outhärdligt, men på det rätta sättet, som en känsla i magen, som ett behov att vända blad och läsa mera.
BETYG: KA KA KA KA