Leif Johansson arbetar vid Samhällsvetenskapliga institutionen i Lund.

Han understryker att hans undersökning för över tjugo år sedan gjordes vid en tid när andelen barn i barnomsorgen och andelen kvinnor i kommunalpolitiken var radikalt mycket mindre än idag. Därefter har han följt upp den genom sin databas.

Ingen forskare vi talat med känner till några studier om hur kommunpolitikers kön påverkar hur stora resurser de ger till vård- och omsorg. Flera tycker därför att KA:s undersökning är mycket intressant.

En är Elisabeth Elgán, docent i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

— Det finns forskning om attitydskillnader mellan kvinnliga och manliga politiker, berättar hon. Bland annat en studie från 90-talet om riksdagsledamöter.

— Kvinnliga var mer intresserade av sådant som är viktigt för kvinnor, och till det hör barn- och äldreomsorg,

Själv ledde Elisabeth Elgán en undersökning om jämställdhetsarbetet i nio större och medelstora kommuner. Kommunalpolitiker intervjuades som en del av ett internationellt forskningsprojekt.

— När det gäller barn- och äldreomsorg spelade politisk färg en roll för vad man gjorde med sitt handlingsutrymme, det var viktigare än kön.

— Det viktigaste är vad som händer i partierna. Kvinnor får ansvarsposter för att de är beredda att följa det som bestäms lokalt i partierna. De som drev jämställdheten gick genom sina partier.

Hennes slutsats är:

— Har kvinnor inte en medveten strategi inom sina partier spelar det ingen roll att de har majoritet i kommunfullmäktige.

Barn- och äldreomsorg uppfattas inte längre som primärt en fråga för kvinnor, anser hon:

— När kvinnor kommer in i politiken hamnar dessa frågor traditionellt på deras bord, men deras åsikter skiljer sig inte nödvändigtvis från männens inom samma parti.