Trenne ting har styrt mitt liv,

som jag förblivit trogen till

fast omvärlden blott gett mig fan för det.

Det första är min kärlek:

jag blev alltid alltför kär och alltför lätt och var min kärlek alltid trogen som en dåre i blind hopplös envishet.

Jag satte sanningen som livets högsta vattenmärke medan omvärlden blott gav mig lögnens överhöghet grymt bevisad genom orättvisan.

Slutligen var jag en dyrkare av skönheten, ett hopplöst fall i denna fula värld, där allt som ej är fult är satt på undantag, utrotningshotat och förklarat i utdöende.

Har jag haft fel i denna trohet

mot så otidsenliga tre ting?

Det har man icke i så fall förmått bevisa trots överväldigande kraftansträngningar i Jantelagens efterföljds futilitet, den fåfängaste och dummaste av alla orättvisa lagar.