Jobbet i hemtjänsten är så hårt att få orkar fram till pension. Men i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo i Malmö är det annorlunda. Sedan man införde motion på arbetstid har sjukfrånvaron minskat med 30 procent.

Det är milt i luften och havet ligger för ovanlighetens skull spegelblankt när Anne-Marie ger sig ut på veckans stavgång. Ulla Lindqvist är promenadkamrat trots att hon sedan ett år är pensionär.

— Jag var med i projektet det första året. Sen har jag fortsatt med promenaderna. Det är roligt att hålla kontakten med mina gamla arbetskamrater. Och tack vare Anne-Marie, slarvar jag inte själv utan kommer verkligen ut.

Projektet Plus Alla startade för tre år sedan för att vända trenden med sjukskrivningar, men också för att öka yrkets status. De anställda på hemtjänsten får motionera tre timmar i veckan och välja ur en meny som tillfredsställer de flesta smaker. Förutom promenader, med eller utan stavar, ingår bland annat Friskis&Svettis, styrketräning, viktminskning hos Viktväktarna, och rökavvänjning. Motionen är inte gratis men rejält subventionerad.

Anne-Marie började med vikten och lyckades gå ner 21 kilo. Nu har hon gått upp tre av dem men kämpar på för att nå sin målvikt.

— Skillnaden är jättestor, säger hon. Jag har inte ont längre och jag är aldrig sjuk som jag var förr. Och mina barn ser ju hur mycket mer jag orkar i dag. Jag har fått bättre självförtroende, det säger min arbetsledare också. Humöret har också blivit bättre.

— Nu går jag med stavar en gång i veckan och på gympa en gång. Om det av någon anledning inte blir av känns det direkt i kroppen.

Lika entusiastisk är vårdbiträdet Gunilla Johannesson som fyllt 61. Hon är också helt säker på att hon inte kunnat vara kvar i jobbet utan styrketräningen som är hennes motionsform. Förr hade hon så ont av sin slitna höft att hon ibland fick släpa ena benet efter sig. Nu känner hon inte av den alls. Och armen som hon bröt och som doktorn förklarade att hon nog aldrig skulle kunna räta ut igen, är efter ihärdig träning åter rak som hos ett barn. Samt muskulös.

Priset då? För det säger ju sig självt att det inte är gratis att släppa iväg sina arbets-tagare tre timmar i veckan.

Enhetschef Stefania Skevarp tar fram pärmarna och säger att jovisst har det kostat. Men inte riktigt så mycket som man trodde från början, dryga sex miljoner för ett 70-tal anställda. Den hälsoekonomiska utredning som har gjorts visar att samhällsekonomiskt är det hela redan en vinstaffär. På verksamhetsnivå tar det längre tid att visa resultat i kronor och ören.

— Men slipper vi en eller två personer som slås ut från yrket per år går vi plus.

Sjukfrånvaron har som sagt minskat med hela 30 procent. Och fyra av tio upplever att deras hälsa har förbättrats. Stressen på jobbet har minskat med 38 procent, ryggbesvären med 31 procent och nackbesvären med 25 procent.

Projektledare Åsa Arvidsson är sjukgymnast med 25 års erfarenhet av hälsofrågor. Hon minns att det var blandade känslor när det hela drog i gång:

— Några kom in med armarna i kors och förklarade att jag minsann inte skulle säga till dem att gå på gympa. Nehej, sa jag, det hade jag inte tänkt heller. Välkommen in. Vad har du själv funderat på? Jag ska promenera. Nej, men vad kul att du har bestämt dig, svarade jag och såg hur attityden började mjukna.

— Min erfarenhet är att tvång inte leder någon vart. Man måste själv förstå och se sitt livsmönster och sedan ta sina egna steg för att förändra det.

Att delta i Plus Alla var frivilligt men alla utom två tackade ja. En av dem är nu med i projektet.

Efter den inledande hälsoprofilbedömningen delades deltagarna in i fyra riskgrupper, där A innebar stort behov av livsstilsförändring och överhängande risk för långtidssjukskrivning och D innebar låg risk. Av de 51 ursprungliga deltagarna befann sig 23 i högriskgrupp A och en enda i lågriskgrupp D.

— Många ska vara glada för att detta startade. De gick och bar på en tickande bomb utan att veta om det. Vi hittade så många höga blodtryck att man trodde att det var fel på mätaren, säger Åsa Arvidsson.

I dag, efter tre år, är bara åtta personer kvar i högriskgruppen. Av dem har en fått sjukpension och tre har blivit långtidssjukskrivna.

— Det är bra men kunde varit ännu bättre, säger Åsa Arvidsson. Fortfarande är nästan hälften överviktiga och konditionen och syreupptagningsförmågan är inte så bra som den borde.

En lite oplanerad bonuseffekt är att flera långtidsarbetslösa invandrare fått jobb tack vare projektet. De har gått in som ersättare när de fast anställda motionerat och så småningom fått egna fasta jobb. De, liksom alla vikarier och nyanställda, får självklart delta i projektet som i dag omfattar 70 personer.

Pliktkänsla och omsorg om vårdtagarna driver många hemtjänstanställda att köra över sin egen kropp, att bita ihop trots att de har ont, att ta semester några dagar när det blir för svårt.

— Det går bra för stunden men straffar sig ofta på sikt, säger Margareta Johansson och påpekar att de som jobbar i hemtjänsten har ett tyngre arbete än både brandmän och poliser genom den ständiga belastningen.

— För såväl brandmän som poliser ingår träning som en självklar del av jobbet. Så borde det vara även för vår personal.

Just nu diskuteras om Plus Alla ska fortsätta. I så fall blir det inte längre frivilligt utan obligatoriskt att delta.
— Då måste vi som arbetsledare kontrollera att de anställda tränar som de ska, säger Margareta Johansson.

Projektledare Åsa Arvidsson instämmer i att det finns etiska problem. Men hon tycker ändå att arbetsgivare har rätt att ställa krav, särskilt om arbetet i sig kräver vissa nivåer på muskelstyrka och syreupptagningsförmåga.

— Om två personer är lika kompetenta, men den ena har en kropp som är större och tyngre och inte gör något för sin hälsa, ja då tycker jag att arbetsgivaren kan välja den som har förutsättningar att klara jobbet och inte bli sjuk. Det betyder inte att det är fel på den överviktiga människan som inte motionerar. Men han eller hon kommer inte att klara jobbet. Ett annat alternativ är att erbjuda provanställning med möjlighet till träning och därefter ta en förnyad diskussion.

För Gunilla Johannesson och Anne-Marie Olsen finns det inte längre något alternativ. För båda har motionen blivit en helt nödvändig del av livet. Gunilla tränar även på semestern, annars mår hon inte bra. 

Fotnot: Projektet har också följts av Arbetslivsinstitutet vars utvärdering väntas bli klar före årsskiftet.

Vad tycker du?

Ska man kunna tvingas till motion för att klara jobbet?
Mejla till debatt & tyck på
www.kommunalarbetaren.se