Den 29 maj 2001 har Wojciech Kowalczuk fått nog. Han säger upp sig. Två dagar senare lämnar han också tillbaka hyreskontraktet han haft på lägenheten i stallet på gården där han jobbat. Nästa dag kommer han för att ordna det sista med lägenheten.

Hans brukare, som också var hans chef och arbetsgivare blir mer och mer rasande under samtalets gång, han anklagar honom för stöld, hotar med arbetsrättsliga åtgärder. Till slut slår han Wojciech hårt i ryggen med en knuten näve.

— Jag blev rädd och satte mig i bilen och bara körde och körde. Jag visste inte vad jag skulle göra, vad gör man i en sådan situation? Till slut åkte jag till polisen och anmälde honom.

Sen dess har han aldrig satt sin fot på lantgården han hade som arbetsplats i nästan två år.

Den direkta orsaken till att Wojciech sa upp sig var att han inte fick ledigt för att åka hem till Polen och ordna med sitt pass. Han hade tagit upp frågan tre gånger med sin brukare som till sist påstod att han var tvungen att ansöka skriftligt om semestern minst sex månader i förväg.

Fyra och ett halvt år har gått. Wojciech Kowalczuk, 37 år, har tagit ledigt från sitt nuvarande jobb. Nu sitter han på ett konditori i södra Sverige och äter frukost, samtidigt som han berättar hela den märkliga historien.

Det är knappast en vanlig historia om hur det är att vara personlig assistent, men den behöver berättas, för den sätter fingret på det regelverk för personlig assistans som saknas i dag. Kontrollen från myndigheterna över hur assistansersättningen används av enskilda bolag och företag är i dag obefintlig.

En statlig utredning arbetar med ett förslag om hur tillsyn och kontroll ska bli bättre. (Se nästa sida.) Kanske kan så småningom nya regler förhindra fler Wojciech-fall i framtiden.

Efter den där sommardagen 2001 följde fyra år av pappersexercis, förhandlingar i Arbetsdomstolen och tingsrätten. Wojciechs före detta chef och brukare nöjde sig inte med att slå honom i ryggen. Han vägrade betala ut lön för de sista två månaderna av anställningen, han stämde honom i tingsrätten för kontraktsbrott på lägenheten.

Till slut i somras skedde en förlikning mellan Kommunal och brukaren och hans bolag. Wojciech fick 65 000 kronor i ersättning för bland annat utebliven lön, med ränta

— Nu känns det inte så viktigt längre. Jag hade behövt pengarna då. Men jag är jättenöjd.

När det gäller lägenheten nådde de även där en förlikning som slutade med att Wojciech betalade en liten summa för en uppsägningstid, som egentligen inte fanns med i kontraktet från början.

Hur bodde du?

— Jag hade getterna som granne. Det luktade ganska mycket när de gjorde getost. Men annars var det ganska bra, fast hög hyra. Sen var det mycket flugor i lägenheten eftersom det trots allt var ett stall.
För detta betalade han 3 200 kronor i månaden.

Wojciech Kowalczuk anställdes som personlig assistent av kommunen hösten 1999 för att arbeta där på gården.

I december samma år bestämde sig hans brukare för att själv ta över. Assistansersättningen skulle i fortsättningen gå till hans eget bolag som hastigt och lustigt blev Wojciechs nya arbetsgivare.

Ett missförstånd i samband med övergången gjorde att lönen från kommunen dröjde. Det blev också något av Wojciechs framtida räddning, menar han i dag. Hans brukare föreslog att han skulle gå med i Kommunal för att lättare kunna sätta press på kommunen i lönetvisten.

— Det var den bästa grej jag gjorde under de här två åren. Om jag inte varit med i facket skulle jag inte ha fått ut ett öre.

Mellan tuggorna på frukostmackan skrattar Wojciech ofta. Han berättar om allt han varit med om utan ett spår av bitterhet.

När han började fick han förklarat för sig att arbetet innebar mycket jobb med gården, förutom den personliga omvårdnaden. Det hade han inget emot.

Så mycket personlig omvårdnad blev det nu aldrig. Wojciech var mer av en gårdskarl.

— Jag tog in djuren, städade, skottade snö, murade. Jag svetsade, fixade bilen, fixade traktorn. Jag la plattor på gården så han kunde köra med permobilen. Fixade till en trappa så han kunde köra med hissen. Drog elledningar. Mekade med hans två fyrhjulingar. Jag la klinkers på golvet. Jag fick göra nästan allt som ingår i att bo på landet.

Instruktionerna han fick var att helst inte lämna gården, och om han gjorde det skulle telefonen vara påslagen. Han kände sig smått livegen.

— Nu uppskattar jag verkligen att jag har ett eget liv.

Det som i efterhand gjort honom mest förvånad, förutom att det skulle ta fyra år att få ut sin lön, är att det inte finns någon som helst kontroll på assistansersättningen i Sverige.

— Det är lite nonchalant. Det är ändå skattepengar som går kors och tvärs och som man inte har någon kontroll på alls. Med bättre kontroll skyddas vi som jobbar bättre. Så borde det ha varit från början. Då hade jag aldrig hamnat i den här situationen.