Vi vill inte ha tillbaka det gamla. Nu styr vi själva över schemat och kan gå upp och ner i arbetstid”
Eller: ”Allt arbete med schemat tar tid från de gamla.”

Meningarna är delade om den nya ordningen inom omsorgen i Piteå. Men mest ser det ut som en succé. Att alla som vill ska få jobba heltid är ingen emot. Men allt engagemang och arbete med tvättstugeschemat — som är en förutsättning för att modellen ska fungera — väckte inte alltid entusiasm, i alla fall inte i början.

Det var för tre år sen de 850 anställda inom omsorgen i Piteå valdes ut att vara med i HELdel-projektet. 111 arbetslag skulle få möjlighet att lägga schema själva utifrån förutsättningen att alla har heltidsjobb, men själva får välja hur mycket tjänstledigt de vill ta.

Olov Enberg är med på konferensen, och kan berätta om sin arbetsplats, Rosågränds äldreboende i Rosvik. Där valde personalen att hoppa på tåget tidigt, hösten 2002. Vid den tiden jobbade tre av elva anställda heltid, två av dem var män. Idag har alla heltidstjänster, och åtta arbetar också heltid, en har valt åttio procent, en är halvt sjukpensionerad och en sjukskriven.

— Vi har blivit budgetmedvetna och planerar noga. Det är lite som hemma, säger Olov Enberg som har arbetat på Rosågränds äldreboende sen starten för tio år sen.

— Förr jobbade vi ju efter ett fast schema och hade fast hel- eller deltid. Hade man otur kunde man få jobba tre jular i rad. Nu kan jag både styra mitt schema och bestämma för tre månader i taget hur mycket jag vill jobba. Är det tufft hemma kan jag gå ner till 80 procent en tid och sen återgå till heltid.

Det nya sättet att arbeta betyder att man får ge och ta, ta hänsyn till varandras behov och hela tiden utgå från vad som är bäst för de boende.

— Vi har tavlan med vårt schema i personalrummet, vi brukar säga att vi har drabbats av taveltittarsjuka.

Till att börja med blev det inga stora förändringar på Rosågränd. När projektet startade valde de tre som hade heltid att fortsätta med det, två gick ner från 75 till 70 procent, resten fortsatte på sina 75 procent. Men allt eftersom tiden gick vågade fler och fler välja heltid, nu är de åtta.

— Jag tror det beror på att man kan påverka hur man ska jobba, då orkar man mer, säger Olov. Jag har till exempel arbetskamrater som har utflugna barn och vill resa lite under våren eller vintern. De kan nu styra schemat så att det går åt få semesterdagar för resan.

Olov Enberg är skyddsombud, och är uppmärksam på om arbetskamrater verkar vara på väg att slita ut sig.

— Vi har alltid en punkt på dagordningen som handlar om hur vi mår, när vi har arbetsplatsträffar. Och vi gör om regler och ändrar bemanningen om vi behöver.

Efter två mil på blöta svarta asfaltsvägar svänger vi upp vid Norrgårdens äldreboende i Norrfjärden. Det skymmer redan, trots att klockan bara är tre på eftermiddagen. Christina Enström möter oss och hittar en hörna där det är lugnt. Här är personalen just på väg in i det nya systemet som nu permanentats i Piteå. Det finns många frågetecken och viss oro för konsekvenserna av nyordningen.

Christina Enström har jobbat två år på Norrgården och formulerar det som de flesta här känner just nu:

— Vi har så låg grundbemanning, det är så tight att man bara kan sätta sig ner när man ska äta. Nu ska vi ägna energi åt schemat också, det tar tid från de gamla.

Christina jobbar heltid nu, men har valt att gå ner till 85 procent efter nyår.

— Jag orkar inte mer, jag måste ha tid att träna för att motverka värk i fötter och rygg.

På väggen sitter schemat för jul och tolv veckor framåt, sista dag att skriva upp sitt önskeschema är just den här dagen.

— Vi är 14 i mitt arbetslag, fem har heltid, övriga arbetar 75 procent, förutom en som har halvtid, berättar Christina.

Från årsskiftet har ett par valt att gå upp i tid, ett par har gått ner i tid. De sjukskrivna, även om det bara är på deltid, får komma med i systemet först när de är friska.

Det finns en oro för vad som händer om många väljer heltid.
— Ska man ha dåligt samvete om man går upp i arbetstid? Då kan ju någon tvingas flytta. Och när vi blir färre får vi jobba fler helger.

Också Christina understryker att arbetet med schemat kräver samarbete.

— Det är tur att vi är så måna om varann här och om de boende och deras anhöriga. Så är det faktiskt. Det är skillnad mot att leva och arbeta i storstaden, jag vet, för det har jag gjort.

En annan oro gäller vikarierna.

— Vi har både äldre och yngre vikarier som nu får mindre jobb hos oss. De kommer att söka sig bort. Kanske blir det svårt för oss att få folk så att vi kan få sommarsemester, funderar hon.

Också Olov Enberg i Rosvik är bekymrad över vikariernas situation, de har fått mindre jobb och ser sig om efter annat, konstaterar han. 

— De flyttar söderut. Men ska vi få in unga i jobbet är ändå det här bra — rätt till heltid och stor möjlighet att påverka sin arbetstid.