Hade det inte varit för psykrehab i Sala hade Jimmy Eriksson än i dag suttit ensam i sin lägenhet med panikångest, tror han.

— Jag hade suttit där och krökat, utan rehab hade det inte funkat alls, säger han.

Jimmy Eriksson är 37 år. Som 18-åring fick han sin första panikångestattack. Med panikångesten följde alkoholproblemen, till slut blev det en ond cirkel.

— Jag började äta mer och mer lugnande piller, jag började dricka som faan. Den enda gången jag kände mig avslappnad, var när jag hade druckit. Alkoholproblemen resulterade i en massa LOB:ar (omhändertagande enligt lagen om omhändertagande av kraftigt berusade personer). Jag kunde sitta inne i min lägenhet i sex månader utan att våga gå ut.

Vi sitter i vardagsrummet i en av de vackra träbyggnaderna. Jimmy Eriksson berättar om sin första attack:

— Jag hade satt på musik, skulle gå och lägga mig och sova. Sen kom det som en explosion i huvudet, det kom kraftigare och kraftigare. Det kändes som om jag inte hade några ben och jag kunde inte andas. Jag var övertygad om att jag höll på att dö.

Vad han inte visste då var att det inte var någon fysisk åkomma och att han under de kommande åren skulle komma att träffa många psykiatriker och psykologer.

Han vill berätta för att kunna hjälpa andra i samma situation. Han har bland annat hållit föredrag för vårdskolelever.

Det hade varit helt otänkbart för tre år sen, innan han kom till psykrehab, då självförtroendet var nerkört i skoskaften.

— När jag kom hit upptäckte jag att det inte var så farligt här, det fanns inga sjukhuskläder. Det är inte så mycket patient-personal här. Det är mera avspänt.

Den vård han tidigare hade bestod mest i en träff med läkaren var tredje månad för ett nytt recept till nya mediciner.

Men för cirka tre år sen hade han tröttnat själv på sitt liv och hade samtidigt turen att träffa en kvinnlig läkare, på sjukhuset i Västerås, som tyckte att han borde pröva psykrehab i Sala.

Och det är han glad för idag.

— Samhället skulle tjäna på att öppna fler sådana här ställen, säger han.

— Det som är bra här i Sala är att de finns till hands, skiter det sig finns de här 24 timmar om dygnet.

Och skitit sig har det gjort några gånger för Jimmy, då har han blivit inlagd tillfälligt någon vecka, och så ut igen.

Nu är han full av tillförsikt. Han ska börja jobba igen, säger han. Han vill ha någon form av praktikplats, gärna inom vården.

— Jag gillar människor. Sen tror jag att jag har nytta av att jag kan känna igen mig själv i andra som mår dåligt.

För bara några månader sen gick också en dröm i uppfyllelse. Redan första dagen han kom till psykrehab frågade han personalen om de trodde att han skulle kunna ta körkort.

— Jag tänkte när jag skulle säga det, att de skrattar väl mig rakt i ansiktet. Du klarar det inte, sade de inte, men de tänkte nog det.

Lars-Göran Landén, som är Jimmys kontaktperson, skrattar roat åt minnet.

— Det var en stor dag för oss också när vi fick veta att körkortet var ditt.

Och det verkliga jobbet för att nå dit, det har inte personalen på psykrehab gjort. Det har Jimmy gjort själv. Det är han och Lars-Göran överens om.