Det är egentligen inget konstigt, det är som hemma, men det är det som är det märkliga, säger Lars-Göran Landén, skötare vid psykrehab i Sala sen starten 1988.

I en faluröd 1700-talslänga mitt i Sala i Västmanland ligger den psykiatriska enhet som går under namnet psykrehab. Det är så långt ifrån vita rockar, låsta paviljonger och långa korridorer som det någonsin går att komma. Hit kommer omkring hundra psykiskt långtidssjuka i öppenvård. De allra flesta patienter har någon form av psykossjukdom eller schizofreni i botten.

Psykrehab har stöd och behandling för människor i öppenvården, och sex så kallade sviktplatser, där gamla och nya patienter vid behov kan läggas in för en kortare eller längre tid. Det är alltså både öppenvård och slutenvård på samma ställe.

— Det är ett slags mellanvårdsform, säger Lars-Göran Landén.

En trappa upp i personalrummet sitter han och hans båda kollegor Ingrid Karlsson och Inger Ibohm, samt chefen Hans-Ola Sundberg. De försöker förklara vad som gör deras verksamhet så unik. I en ännu opublicerad rapport från Riksförbundet för social och mental hälsa får psykrehab enbart rosor. Inger Orre, som gjort studien, säger:

— Det som jag uppfattar väldigt starkt från brukarna är att de känner en väldig trygghet. De är glada att de är just där. Alla refererar till tidigare erfarenheter inom psykiatrin där de inte känt sig sedda på samma sätt.

De anställda lyfter fram några saker:

• De har dygnet-runt-verksamhet. Patienter kan ringa om de behöver prata av sig. Ibland kan det bli fråga om en tillfällig inläggning. Personalen har själva rätt att avgöra om det behövs. Man måste inte få tag i en doktor mitt i natten för att få en patient inlagd.

• Alla patienter har en kontaktperson som de när som helst kan söka upp för att få stöd i vardagen. Personalen har omkring tio personer var de är kontaktperson för.

— Men alla mår ju inte lika dåligt samtidigt, det kanske är en eller två åt gången som behöver mycket stöd, säger skötaren Ingrid Karlsson.

• De har kontaktpersoner för anhöriga, och erbjuder studiecirklar, till exempel om diagnoser och hur man ska tackla dem.

— En del behöver bara prata av sig. Man går kanske inte till grannen med sådana här saker, de upplever kanske att andra inte förstår. Vi förstår, säger Inger Ibohm.

Författaren Åsa Moberg, som levt ihop med en psykiskt sjuk man, prisar psykrehab i sin bok om psykvården ”Vara anhörig”.

— Det som skiljer sig från de flesta andra psykiatriska vårdformer är att både patienter och anhöriga i Sala får en kontaktperson. Och så finns det möjligheten till inläggning utan journalföring, registrering och utredning. Det är vad som skulle behövas överallt men som finns på ytterst få ställen, säger hon.

Det är Västmanlands läns landsting som är huvudman, patienterna kommer från Sala och Heby kommuner. Patienterna har först passerat den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Sala. En del har även vårdats på sjukhuset i Västerås eller den rättspsykiatriska kliniken i Sala. Psykrehab tar inte emot självmordsbenägna eller starkt aggressiva patienter.

Personalen består av 24 personer, varav 15 skötare. Nästan alla har jobbat där sen starten 1988. Nästan alla har fått guldklocka. De är nästan aldrig sjukskrivna heller.

Personalens erfarenhet är en av hemligheterna bakom den framgångsrika vården. Men givetvis också ett bekymmer. Många börjar närma sig pensionsåldern.

Den debatt kring psykvården, som når orkanstyrka när någon blir attackerad av någon psykiskt sjuk person på gatan, har inte undgått de anställda på psykrehab.

Även om de inte kan garantera att deras patienter inte skulle kunna löpa amok, så är risken mindre tack vare den modell de har, hävdar Hans-Ola Sundberg.

— Det är en större chans att Inger eller Ingrid här hinner fånga upp en patient och täta upp kontakten.

Trots alla fina och berömmande ord har även psykrehab fått känna på svångremmar och besparingar.

— Vi har hittills aldrig gått back, men det blir svårare och svårare för varje år, till slut kommer man till en smärtgräns då man måste dra in på tjänster, säger Hans-Ola Sundberg.

Ett framtida hot mot verksamheten är att Heby kommun vill byta län till Uppsala län. Hur det slår mot psykrehab vet ingen i dag.

Tidigare har det funnits liknande inrättningar i Västmanland, men de har lagts ner.

— När det skrivs om psykvården i media sägs det ofta att det som skulle behövas är sådant här som i Sala. Ändå är det det som faller bort, säger Lars-Göran Landén.

Och så var det detta med doften. Det är patienter som förklarat att det aldrig luktar ångest på psykrehab.

Hur doftar ångest?

— Visst kan man känna att det finns ångestdoft i luften på många ställen, säger Lars-Göran.

— Det ligger som en dimma kan man säga, fyller Ingrid Karlsson i.

— Det kan vara en stämning, fortsätter Lars-Göran. Det har säkert att göra med om personalen är trygg eller inte. Är vi trygga känner patienterna det.