Ge inte upp, det finns ett jobb för alla! Det är budskapet Eva Siröd vill förmedla till alla som går sjukskrivna eller bränt ut sig och inte kan återvända till sitt gamla jobb.

Eva är tillbaka i arbetslivet, nu som fritidsledare på gymnasiet på Tjörn. Hon bor i en lägenhet med tomt bland klipporna invid havet, tränar mycket och är noggrann med vad hon äter och hur hon lever. Envishet och stöd från några människor har gjort att hon nu kan jobba och må mycket bättre.

Eva har haft psoriasis sen hon var barn. Först som en besvärlig hudsjukdom, men när hon väntade sitt tredje barn fick hon dessutom psoriasisartrit, den form av inflammation i lederna som nära hälften av psoriasispatienter drabbas av.

Det här var 1982. Nu skulle tio år av kamp och motgångar följa.

— Jag blev väldigt sjuk, kunde inte lyfta min nyfödda bebis, kunde inte sitta. Jag fick ingen djupsömn, värken fanns där hela tiden. Det blev som en ond spiral.

Kunskapen om psoriasis och dess följdsjukdomar fanns inte hos läkare på vårdcentralen. Eva ville jobba, och hon har diffusa minnen av konferenser där läkare, facket, arbetsförmedling och försäkringskassan deltog.

— Jag var alldeles slut, och läkaren sa ”vi ser inget medicinskt fel”. Han påstod att det var barnen som var orsak till att jag var sjuk, och det gör mig fortfarande upprörd. Det är också fruktansvärt att inte bli trodd.

Räddningen blev en kvinna på försäkringskassan som såg till att hon fick komma till en specialist. Det tog fem minuter för honom att konstatera att hon hade psoriasisartrit. Senare fick hon också diagnosen fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Budskapet var att det inte fanns så mycket att göra.

En del av åren mellan 1982 och -92 minns hon knappt. Hon hade tre små barn, och hur hon överhuvudtaget klarade av tillvaron kan hon inte förklara. Hon kom in i en djup depression.

Stress kan förvärra psoriasis, och med svår psoriasis finns en större risk att få hjärt- och kärlsjukdomar. Kosten spelar stor roll, och den fysiska träningen. Eva fick åka på klimatvårdsresa 1993 och det blev en vändpunkt. Hon fortsatte envist att träna hemma, med promenader, stavgång och cykling. Det var inte lika lätt hemma som där nere i värmen. På vintern när det är mörkt och kallt går hon numer till en träningslokal.

— Att kunna lösa ett träningskort där — det var en stor seger för mig. Från att ha haft ont överallt och inte ens kunnat sitta, kan jag nu träna tillsammans med andra människor.

När kommunen skulle återöppna köken på ålderdomshemmen 1996 ville Eva arbetsträna. Men personalchefen var ovillig. Den reumatolog som stöttade henne skrev ett intyg, och Eva fick börja. Men en fallolycka på arbetet gjorde att hon åter hamnade i sjukskrivningskarusellen.

— Jag ville verkligen jobba, och när det inte gick började jag pendla till en friskvårdsutbildning i Göteborg. Resorna dit var plågsamma. Jag fick vila en stund i sonens lägenhet i Göteborg innan jag orkade gå till skolan.

Redan på 1980-talet hade hon startat en firma som sålde biologiska hudvårdsprodukter, där hon kunde använda erfarenheterna från sin egen sjukdom. Friskvårdsutbildningen och sedan en universitetskurs i nutrition och fysisk aktivitet breddade hennes kunskaper. Och för fyra år sedan fick hon jobbet som fritidsledare på gymnasieskolan. Många elever bor inackorderade och Eva jobbar två kvällar i veckan med olika aktiviteter, och viss tid på dagen.

— Jag har en jättebra chef, och sen snart tre år tillbaka har skolan en hälsoinriktning. Här får jag glädje av min utbildning och arbeta med det som intresserar mig.

Eva berättar om kaféet som bytt chokladbollar och läsk mot smörgås, hembakt och smoothies av lättyoghurt, bär och banan. Hon är en del av hälsolaget, där hon arbetar ihop med bland annat idrottslärare, hälsopedagog, skolsyster och kurator. Satsningen har lett till att de får studiebesök från hela landet.

Så för två år sen hände något som gjorde att Evas hälsa blivit ännu bättre. Hon gick på en föreläsning i magnetterapi, och prövade senare själv på hur magneter påverkade hennes värk.

Sen dess har hon blivit allt friskare, sover bättre och vaknar utvilad utan värk.

Eva är kritisk mot hur många kommuner behandlar sin personal.

— De utnyttjar systemet, försöker göra sig av med anställda genom att få dem förtidspensionerade. Jag vet, för jag har fått kämpa så för att få jobba.

En som däremot stött Eva är hennes nuvarande chef, rektor Kerstin Littke.

— Vår vision på gymnasiet är att ”varje individ ska lyckas”, och det gäller både elever och personal, säger hon. När någon är på väg mot eller har drabbats av utmattningssyndrom gäller det att som chef tänka om. Man måste lyssna, identifiera deras intressen och läggning, ta hänsyn till var de är i livet, och ge dem allt stöd att våga gå vidare till det de vill och kan göra. Eva hade redan visat sitt engagemang i hälsofrågor, hon hade ett eget företag och har massor att ge. Det har vi nytta av. Initiativet till att vi började inrikta oss mot hälsofrågor kom från en kollega, som också hon var på väg in i en utmattningssjukdom. Ur detta har något mycket positivt vuxit fram.

Dialog och uthållighet, och ett genuint intresse för medarbetarna är en förutsättning för att lyckas, säger Kerstin Littke.

— Om man ger dem stöd så vågar de ta sig in på en ny arena.

Eva Siröd håller med:

— Arbetsgivarna borde se till möjligheterna, och försöka hitta lösningar. Alla har något att ge, det är det man ska utgå från.