Hur hjälper vi vår tonåring bäst?
Min 15-åriga dotter är lite smårund av "naturen", men nu har hon börjat gå upp i vikt. Det har framför allt satt sig på magen, men hon börjar också få dubbelhaka. Tidigare tränade hon och höll då vikten under kontroll.
Vi äter bra mat och jag tror egentligen inte att hon ska äta mindre. Däremot bör hon röra sig mer. Vi har pratat med henne om det, men hon hittar inget hon tycker är roligt. Jag har då föreslagit promenader, vi har simmat och så vidare, men hon är oftast ganska motsträvig.
Vi säger till henne ibland, när hon tänker bre mackor, att hon borde ta en frukt i stället.
Hon har en bror som är smal och som tränar väldigt mycket och behöver fylla på reserverna mer än övriga familjen. När han kommer hem och äter ett extra kvällsmål vill hans syster förstås också äta.
Hur mycket tycker du att vi ska ta upp det här? Vi har försökt att inte sätta fokus på utseendet, utan på hälsan. Vissa vänner tycker att vi inte ska göra något utan låta henne vara. Samtidigt får man larmrapporter om fetma och anorexia. Hur hjälper vi bäst?
Evalotta
Det jag saknade i min ungdom var någon som talade om mat på ett naturligt sätt. När jag gick i sexan fick jag höra av skolsköterskan att jag låg lite över viktkurvan med mina då 50 kilo till 160 centimeter. Detta satte förstås griller i huvudet på mig genom tonåren ända upp till 20-årsåldern. Jag kunde inte njuta av mat utan såg den som något farligt, fast jag insåg att man behöver äta.
Följden blev att jag lärde mig räkna kalorier och sluka allt om bantning och de största fettfällorna … Eftersom vissa i tonåren har ett ”naturligt” hull i ansiktet, som kan blandas ihop med en faktisk övervikt, är det givetvis svårt att hantera sådana här saker. Fanns det ett bra svar skulle jag ge dig det.
Men jag tror man ska prata med barn och tonåringar om mat på ett naturligt sätt och påtala riskerna med för mycket socker och fett. När barnen är små är det lättare att bestämma att det är lördagsgodis som gäller och att hålla sig till kostcirkeln i veckorna, eftersom de också äter i skolan och på dagis. I tonåren tycker jag, precis som du skriver, att rörelse är det viktiga och att man hittar en motionsform man trivs med.
Jag föreslår att ni ger varandra en utmaning. Ni kunde försöka komma runt Tjejmilen nästa sommar gående eller genom joggning! Alla som sprang milen 2005 fick som inspiration en träningskalender, där det berättas lite enkelt om motivation och kost och ges förslag på träningsprogram. Mejla info@tjejmilen.se, så kan ni få tag i den.
Glöm förstås inte belöningen, det vill säga vad ni ska få av varandra, om ni klarar det. Skriv ett kontrakt och lycka till!
