Men vad är för mycket? Var går gränsen? Alla dricker ju. Alkohol serveras överallt och i alla sammanhang, vin till lunchen, drinkar i stället för kaffe.

För fem år sedan ansågs det vara ett misstag om man blev packad. Nu är det helt OK att gå ut och supa skallen i bitar, särskilt bland de unga. Mönstret sprider sig över hela Europa, det civiliserade medelhavsdrickandet med ett par glas till maten börjar bli ett minne blott. Vuxna har middagar med massor av vin och blir packade medan barnen springer omkring och leker runt bordet. Det verkar som om det gått fylletroll i allt.

Enligt Folkhälsoinstitutet har trettiofyra procent av alla män mellan 16-29 år en riskabelt hög alkoholkonsumtion, var fjärde kvinna i samma åldersgrupp ligger i riskzonen. Vi dricker i snitt 10,8 liter alkohol per år, det är tre liter mer än i början på 90-talet. Nu ska spritskatten sänkas.

Vad är det som gör att människor inte står ut med verkligheten utan måste bedöva sig? Vad är det som gör att vi som har det så materiellt bra, mår så dåligt inombords?

När det gäller väninnan så berodde drickandet på hennes helvetiska situation i hemmet. Men alkoholen gjorde att hon började falla samman. Till slut ringde jag en vän, en nykter alkoholist, och frågade vad jag skulle göra.

— Säg det rätt ut. Men var tydlig med hur mycket du tänker ställa upp. Kan hon ringa dig när hon mår dåligt?

Det dröjde länge innan jag lyckats samla ihop mig men till slut sa jag det, på telefonen vilket var ganska fegt: ”Jag tror du har alkoholproblem.” Väninnan blev helt tyst, avslutade sedan samtalet och hörde inte av sig på flera veckor. När jag ringde upp hade hon aldrig tid att prata.

Det dröjde månader innan hon hörde av sig. Då berättade hon hur jag fått henne att skämmas som en hund men att hon samtidigt börjat tänka efter. Nu gick hon på AA och mådde mycket bättre.

Det här var för några år och återfall sedan. Hur fortsättningen blir vet ingen. Bara en sak är klar, bakom denna fylleeufori håller många personliga katastrofer att födas. Och det är inte sexigt, kul eller skoj utan bara sorgligt och tragiskt, särskilt för dem som står bredvid. Alltför många alkoholister har alkoholiserade föräldrar, andra tvingas bära på livslånga sår.

Därför måste man våga säga till, hur obehagligt det än är, innan det är för sent. Och kanske borde vi alla fråga oss om vi tar det där glaset vin för att det är gott, för att stressa av, för att vara social eller är det för att bedöva något som gör väldigt ont? Varför dricker vi, egentligen?

 

Johanne Hildebrandt är journalist och författare.