Ett regnväder är på väg in från Nordsjön, men än är det uppehåll i Göteborg. På en öppen plats mellan trevåningshus i rött tegel hoppar och dansar en grupp barn. En bandspelare spelar ”vilka är grymmast av de grymma”, och fyra dagbarnvårdare hoppar framför barnen och visar olika rörelser.

De har ”röris”, en barnvariant av friskis & svettis.

De minsta barnen har nog jobb med att bara titta på, medan de större ger järnet.

— Vi är trötta! Säger två flickor.

— Ja, man blir trött när man jympar, svarar Elisabeth Nilsson.

Efter jympan får de svettiga barnen vatten vid picknickbordet. Himlen är gråmulen, men det är ännu varmt. Det är dags att gå in i lokalen, ett rött envåningshus som har varit både lekis och öppen förskola. Nu är den gemensam lokal för ett par av Biskopsgårdens sju dagbarnvårdarlag.

Det här laget är i lokalen två av veckans fem dagar. I morse lämnades barnen av sina föräldrar hemma hos dagbarnvårdarna. Efter frukosten gick de till lokalen.

I lokalen kan dagbarnvårdarna dela in barnen efter ålder. De kan också turas om att ta kompledigt. Det behövs, för i hemmet blir arbetsdagen ofta längre än åtta timmar.

Strax före lunch kommer så regnet. Ett riktigt hällregn, som dånar mot marken utanför. Från matborden ser barnen gården, och de är bekymrade: De har fått syn på en liten grön gosekanin som är kvarglömd ute i regnet.
Dagbarnvårdarna har fullt upp med att få fram fisksoppan på bordet, men Robert Cesar, som är med på inskolningen av sin son Julius, inleder en räddningsaktion. Kaninen förs i säkerhet, och får återhämta sig i torkskåpet. Barnen andas ut.

Robert Cesar valde dagbarnvårdare åt Julius för att gruppen var mindre och det kändes tryggare än förskolan.

Han var rädd att Julius inte skulle få den uppmärksamhet han behöver i en större grupp, i synnerhet som han har tre språk att hålla reda på: svenska, kroatiska och slovenska.

— Vi tänkte först dagis, men vi var inte nöjda med dem vi besökte. Så frågade vi runt bland andra föräldrar som har dagmamma, berättar Robert.

Just de små grupperna,hemmiljön och den hemlagade maten är familjedaghemmens kärna. Den kärnan är dagbarnvårdarna i Biskopsgården noga med att bevara, trots att de på många sätt har närmat sig förskolan:

• De följer förskolans läroplan och gör individuella utvecklingsplaner för varje barn.

• Nästan alla dagbarnvårdarna är utbildade barnskötare, och de får regelbundet utbildning i till exempel kost och språkträning.

• De har gymnastik i gymnastiksal och en särskild verksamhet för femåringarna, som snart ska börja i förskoleklass.

Konceptet är lyckat. I Biskopsgården har familjedaghemmen över 20 procent av de barn som har barnomsorg. Genomsnittet för Sverige är cirka 10 procent.

Aktiv marknadsföring bidrar till intresset. Dagbarnvårdarna syns i röda jackor med ”Familjedaghem i Biskopsgården” tryckt på ryggen. De ser till att synas på barnteatrar och musikföreställningar. Broschyrer finns på BVC och öppna förskolor, och de har gjort en film om sin verksamhet.

I en annan del av Biskopsgården, inne bland villor och trädgårdar, bor Pia Johansson i ett gult tegelradhus. Pia har lagat korvgryta till lunch. Runt bordet sitter fem barn, det är stora Oskar och lilla Oskar, och så Felicia, Olivia och Lovisa. Inga andra ljud hörs än lågmält prat och klirr av bestick mot någon tallrik. Kontrasten är stor mot ruschen i lokalen.

Pia Johansson ingår i ett annat dagbarn-vårdarlag. De är också regelbundet i en gemensam lokal, men idag är det hemmadag.
Vid elvatiden gick Pia och barnen till skolan och hämtade Felicia, som går i förskoleklass. I eftermiddag kommer de större skolbarnen, de går själva hem till Pia.

Skolbarn i familjedaghem är ovanligt: År 2003 fanns det bara 6 300 i hela landet, medan över 340 000 gick på fritids. På de flesta platser är fritids enda alternativet, men i Biskopsgården får man välja. Många väljer att fortsätta hos den dagbarnvårdare som tagit hand om dem sedan de var blöjbarn.

Pia Johansson tycker det är härligt när sjuåringarna kommer hem till henne efter skolan. Där tvingas de vara så stora, hos henne får de vara barnsliga igen.
Att ha skolbarnomsorg gör det också lättare att hålla en hög kvalitet på verksamheten. Det är svårt att orka med en full grupp med bara småbarn.

Nu ska småttingarna vila. Oftast får de sova ute i barnvagnen. Det är praktiskt, för då kan Pia dra med sig dem sovande, när hon går ut med de större barnen. Men regnet öser fortfarande ner, så Pia går upp med dem på övervåningen istället.

De stora barnen, Oskar, Felicia och Olivia, går ner i gillestugan. Pia har gjort om den till lekrum. På ena väggen har hon och barnen gjort en djungelmålning från golv till tak.

Oskar och Felicia skriver brev som de postar i en dockvagn. Oliva klär ut sig, tar på röda klackskor och en svart klänning med blommor. Den köpte Pia i London 1977, på sin bröllopsresa. Nu har den flyttat från garderoben till utklädningslådan.

Pia Johansson har varit dagbarnvårdare sedan 1983. Då var det mest mammor som tog dagbarn för att kunna vara hemma med sina egna barn. Nu är det ett riktigt yrke, påpekar hon.

Hon jobbar kvar, fast det var länge sedan de egna barnen behövde passas. Likadant är det för många av hennes kollegor.

Men många utomstående ser det inte så. Dagbarnvårdarna får ofta frågan ”Vad ska du göra nu då, när dina barn är stora?”.

Den synen på dagbarnvårdare får även sektionschefen Rebecca Eriksson kämpa mot. Och mot uppfattningen att de bara håller på med barnpassning, inte pedagogisk verksamhet.

Dagbarnvårdarna gör samma pedagogiska arbete som förskolorna, men förskolorna är bättre på att sätta ord på vad de gör, menar Rebecca. Säger ”träna motorik” i stället för ”leka i skogen”, till exempel.

I 16 år har Rebecca Eriksson varit ansvarig för dagbarnvårdarna i Biskopsgården. Det har periodvis varit ett hårt slit, men idag är hon nöjd. Politiker och tjänstemän i stadsdelsnämnden uppskattar verksamheten. Föräldrar känner till den och söker sig dit. Dagbarnvårdarna jobbar kvar, år efter år.

— Det tar väldigt många år att bygga upp det här. Det tog tio år innan jag fick kvitto på min vision: Att vi ska vara ett fullgott alternativ till förskolan. Inte ett komplement.