Om nån för femton år sen hade sagt åt mig att jag skulle jobba i Stockholm skulle jag ha skrattat, säger Gunnar Schön. Han är född och uppväxt på en skogsgård i Älgarås i Töreboda, och har följt med sin far på jakt sen han kunde vara tyst.

Nu tycker han att han har ett drömjobb, i alla fall så nära ett drömjobb man kan komma. Han är viltvårdare, och bor med sin familj mitt i Bornsjöns naturreservat, i Talby Nedergård. Det är en faluröd 1700-talsgård med vita knutar, som klippt ur Bullerbyn. Han är en av fem som sköter hela området som blev naturreservat 1995 och vattenskyddsområde långt tidigare, ägt av Stockholm Vatten.

Det var kloka Stockholmspolitiker som vid 1900-talets början såg till att inte bara skydda Bornsjön som vattentäkt, utan också markerna runt omkring. Därför kan Gunnar och hans arbetskamrater kontrollera vattnet som rinner ner i Bornsjön, de kan underhålla och undersöka våtmarker och dammar, och hålla hela naturreservatet intakt till glädje för många tusentals invånare i Stockholm och kranskommunerna som kan njuta av naturen och landskapet.

Nere vid Dalkarlsäng, ett viltvatten, finns en rapportbok i ett litet skåp. Här har en grupp naturintresserade rapporterat de arter de sett i området under en eftermiddagstimme en lördag i april: trana, grodbubbel, citronfjäril, sorgmantel, smådopping, vattensork, krickor, knipa, skogssnäppa, enkelbeckasin, korp, rödvingetrast, duvhök, fjällvråk, grågås…

Solen glittrar mellan vassruggarna. Gunnar Schön berättar att här också finns rördrom och rörhöna, liksom svarthakedopping. Dalkarlsäng anlades som våtmark 1983, och en våtmark åldras och genomgår olika stadier.

— De första fem åren kan man se mycket änder, vattnet är rikt på näring. Efter hand kommer dykare och äter upp alger och djurplankton, vattnet blir alltmer näringsfattigt. Mängden fågelarter minskar, nu ser man knipor. Vattnet växer långsamt igen, här finns vass, nate och näckrosor. Så blir det grundare och kaveldun tar över — en vattenört med blommor som liknar cigarrer.

Inte bara fåglar använder vattnet. Vildsvinen rör sig i vassen, rullar sig i lergropar.

— Leran är väl som solkräm är för oss, och så skyddar den mot insekter. Grisarna är kloka. De gnider sig mot impregnerade elstolpar så att de luktar tjära eller kreosot, det skrämmer bort fästingar, berättar Gunnar Schön.

Också älgar kommer hit och lägger sig uppe på berget intill där det fläktar.

Om man inte vill att Dalkarlsäng ska växa igen måste våtmarken restaureras. I så fall tömmer man dammen och tar bort matjordsskiktet som bildats. Så börjar allt om från början igen.

Viltvattnet är inte bara till för viltet och fåglarna. Dammen ska också fånga upp fosfor som läcker ut från marken så att det inte hamnar i Bornsjön. Det fungerar sämre på vintern när det är is. Då kan allt syre i vattnet gå åt, och i det läget kan fosfor självutlösas.

Åke och valpen Gösta, två kolsvarta jaktlabradorer, följer med i bilen till Skårbydammen, en annan våtmark som anlades för tolv år sedan. Här rensar Gunnar bort växtlighet som fastnat i en avrinningsränna. I dammen bor den stora fridlysta vattensalamandern, och här har man observerat 120 fågelarter. Skårbydammen ligger vid den gamla riksvägen genom området, och det finns en parkeringsplats för alla som vill stanna och titta på fågellivet. Vägverket har byggt en egen undergång för salamandrarna, som rör sig mellan vattnet och land. Och på strandängarna betar långhåriga kor, Highland cattle. I groparna efter klövarna samlas vatten som ger upphov till nytt liv, som bidrar till den biologiska mångfalden.

Medan valpen Gösta studsar fram och tillbaka lufsar Åke makligt efter oss och bryr sig inte alls om att det står en råbock bara 30 meter bort.

— Men tar jag fram geväret blir han en helt annan hund, då vet han precis vad som väntar och är helt fokuserad på det, berättar Gunnar.

För det blir en del jakt under året. Både älg- och vildsvinsstammen måste hållas tillbaka för att inte göra för mycket skada. Och då och då sker påkörningar där djur skadas och måste avlivas. Men Gunnar ser också till att det finns viltåkrar — mark med klöver, apel och slån som rådjur, vildsvin och älg gillar.

Färden går vidare några kilometer på de sammanlagt fem mil grusvägar som finns inom området, de flesta är avstängda för allmän biltrafik. Nere vid Bornsjön kliver Gunnar i en liten båt, nu ska han ta vattenprover som han kör in och lämnar till Stockholm Vatten inne i Stockholm en gång varje vecka. Sjön är fridlyst, ingen får bada i eller färdas på sjön. Gunnar pekar ut Edeby holme, där har ingen människa satt sin fot sen 1890.

Vattenprover tas också i diken och vattenflöden, en del varje vecka, andra varje månad eller varannan, vid sammanlagt 47 olika mätpunkter.

På väg tillbaka till storstadsmiljön igen berättar Gunnar om alla spår från gamla tider som finns inom området:

— Här finns 1 700 fornlämningar, gamla rösen, gårdsbebyggelse från 1600- och 1700-talen, det gamla bruket Vällinge med engelsk park och kapell, och så ett hundratal torpställen, de äldsta från 1600-talet. Det finns också bondgårdar i området, där arrendatorer får bruka jorden med många förbehåll, till exempel avstå från att gödsla med fosfor.

Att kommunen äger marken kring Bornsjön är avgörande för att olika forskningsprojekt ska kunna genomföras. På andra håll måste markägare ge tillstånd och få ersättning när nya metoder för till exempel avloppsrening ska prövas.

Vid Rönninge pendeltågsstation skiljs vi åt, jag åker mot den bullriga innerstan, Gunnar ska hämta dottern Rakel hos dagmamman och återvända till skogarna och ängarna kring Bornsjön.