Det fanns många siffror att visa under vattenveckan. Bland annat från ett franskt vattenföretag, som byggt vattenledningar i stora städer. Men siffrorna lyste med sin frånvaro när det gäller vatten och avlopp på landsbygden. Där är det inte lönsamt. Det var då Ramanthapuram steg upp i talarstolen på Folkets Hus i Stockholm och berättade om Gram Vika i Orissa.

1992 startade invånarna ett pilotprojekt med 350 familjer i fem byar. Idag omfattas 20 000 familjer i 250 byar där invånarna själva har sett till att det blir vatten och toaletter.

Ramanthapuram vet vad det innebär att vara utan toalett i huset. Kvinnorna har ingenstans att ta vägen där de får vara i fred.

– Jag har fått stiga upp klockan fyra och gå ut med andra kvinnor på morgonen, innan det blivit ljust. Vi har uträttat våra behov i det fria och sedan har jag fått hålla mig hela dagen. Först sju på kvällen har jag kunnat uträtta mina behov igen, då det har blivit mörkt. Ofta går kvinnorna i grupp. Vi är rädda för att bli sexuellt trakasserade.

Projektet bygger på både jämlikhet och jämställdhet. På allas lika värde. Alla invånare i varje by måste ställa upp hundraprocentigt för att bygga toaletter och vattenposter. Samt installera vattentankar. Familjerna väljer en kommitté. I den ingår fem kvinnor och fem män. Även de kastlösa, de oberörbara ska finnas med. De har tidigare inte ens fått dela samma vattenkälla som de andra.

Kommittén får sedan ekonomiskt stöd från regeringen, 10 procent ska hushållen betala själva. Har de inte råd kan Gram Vika skjuta till med hjälp av bidrag från EU, biståndsorgan och frivilligorganisationer i Europa.

– Vi gjorde många misstag i början, berättar Ramanthapuram. Hon ger ett exempel från en by. Först byggde invånarna toaletter men sedan visade det sig att de inte använde dem.
Det fanns inte vatten i toaletten. Folk fortsatte att göra sina behov ute i det fria och att samtidigt tvätta sig i en damm i närheten. Så nästa steg blev att dra in vattenledningar och sedan att bygga duschrum.

Nästa problem var vad de skulle göra med avloppsvattnet. Det samlades i pölar och drog till sig mygg och andra insekter.

– Så då grävde familjerna kanaler och avledde avloppsvattnet. Det används nu till att bevattna och gödsla jord där de odlar spenat och pumpor, andra grönsaker och frukter, berättar hon.

I dammen där de förr tvättade sig och tog förorenat vatten har de nu planterat in fisk som de säljer på marknaden.

I början var männen emot förändringarna. Det fanns en mentalitet i byn att det var ödet som bestämde, att fattiga inte ens kan drömma om en bättre framtid. Kvinnorna var mer ivriga att bygga ut vatten och toaletter. De visste vad det betydde. Tidigare hade de fått gå allt längre bort för att hämta vatten. Om en kvinna förr hade fått gå två kilometer fick hennes dotter gå fyra kilometer och hennes dotter i sin tur ännu längre, allt eftersom vattenkällorna sinade.

Särskilt sommarmånaderna minskade vattnet i den lilla damm man badade i, kanske hämtade vatten i för att koka, samtidigt som djuren drack vatten ur dammen.

– Jag har sett kvinnor försöka rengöra sig själva i det där leriga vattnet, när de har haft menstruation. Det har varit förödmjukande för dem. Undersökningar visar att kvinnor på landsbygden har en högre andel gynekologiska sjukdomar, som de inte ens vågar tala om, men som orsakar lidande månad efter månad.

Att bygga ut vatten och sanitet har haft många andra effekter.
Kvinnor har kommit samman. Krav som de inte vågat framföra enskilt ställer de nu i grupp. Kvinnor vill inte längre gifta sig med någon som bor i en annan by utan dessa bekvämligheter.
Därför har många gift sig med någon inom samma by. Föräldrar har blivit ambassadörer för Gram Vika programmet.

När de ska hitta någon lämplig man eller kvinna för sin dotter och son går de till andra byar. Där uppmanar de invånarna att besöka deras Gram Vika projekt och ta lärdom av det.
– När kvinnor och kastlösa märker att de kan göra sina röster hörda får de självförtroende och det sprider sig till andra områden.

Ramanthapuram ger ett drastiskt exempel på kvinnornas styrka.
Alkoholismen har varit ett stort problem. I en by beslöt sig kvinnorna helt enkelt att slå sönder krukorna med alkohol. De såg sedan till att regler skapades med förbud att tillverka alkohol lokalt och att dricka det på allmän plats i byn.

Ramanathapuram är övertygad om att kvinnorna världen över kommer att ta allt fler initiativ för att få vatten och sanitet.

– Männen kommer att vänta 50 år till, de är inte lika beroende av vatten, säger hon.

Hon är 32 år, har studerat ekonomi och jordbruksdrift, men har de senaste sju åren ägnat sig åt Gram Vikas.

– Min drivkraft är att få kvinnor att kunna välja sin framtid, att ta makten över sina liv och delta i besluten, säger hon.

Jag blir nyfiken på hennes lilla svarta prick på pannan. Vad innebär den? Att hon kommer från någon speciell kast?

– Äsch, numera är det bara ett mode. Åtminstone för mig. Om man är gift bär man märket. Blir man änka eller mycket gammal ska man inte ha på sig det längre.

– Så du målar dit det varje morgon?

– Inte alls, det är bara ett klistermärke säger hon och tar av sig den svarta pricken.

.