I går kväll såg jag en tornsvala åka kana längst med månens parentes.

I skenet av gatubelysningen lekte en svärmare halogenlampa i hundarnas rastgård.

Jag fick känslan av att vara dummast av alla på hela Bryggerigatan.

Fyrtiofem år, och stirrar på månen.

Snart börjar jag väl yla.

Då låter det om min mobil.

Jag vill aldrig se dig mer.

Sluta sms:a.

Jag känner mig som en svala, men med en glödande kropp.

Jag förstår precis svärmarens glädje över att se syrenerna uppifrån.

I min nyfunna glädje,

kan jag inte annat än att beundra den svarta korpen som hackar mina döda ögon.