Kolmårdens djurpark utanför Norrköping. Nordens största. Där jobbar 36 Kommunalare. De är alla djurvårdare eller hantverkare.

Få yrkesgrupper brinner så för sitt yrke som djurvårdare i zoologiska parker. Trots att det inte är speciellt bra betalt finns där ett patos och ett engagemang som smittar av sig.

Många ungdomar drömmer om att jobba bland alla 100-tals djur. Och besökarna strömmar till. Inte minst efter att parken figurerat i populära TV-program som ”Djursjukhuset” och ”Wild Kids”. Den zoologiska djurparksutbildningen i Norrköping kan bara ta in en fjärdedel av alla som söker. Och nästan alla är flickor.

Rickard Andersson, 36 år, är klubbordförande för Kommunal på Kolmårdens djurpark.

Han började 1989 som traktorförare. Han kom då från jordbruket och visste inget om vilda djur. Då var hans jobb att köra material och foder med mera. Efter 16 år i parken har han blivit någon av en specialist på djurs beteenden och har lärt sig deras språk.

— Även om de här djuren är starka och farliga för mig gäller det att få dem att tro att jag är ett hot som de ska vara rädda för. Som personal måste jag kunna kontrollera dem. Då kan det bli psykisk krigföring mot sturska lejonhannar, säger Rickard.

Sin arbetsplats har han i Safariparken där han ingår som en av sex anställda.

De flesta ser bara hans jobb som bilförare när han sitter i den stora Range Rovern och dirigerar och leder besökare i en bilkaravan.

Han öppnar och stänger grindar till björnar, lejon, giraffer, zebror med flera.

Grundidén med Safariparken, som öppnade 1972 är att besökarna ska kunna uppleva vilda djur nära och i sin rätta miljö. Under åren har den byggs ut både till yta och antal djur och har nu en slinga som är cirka tre kilometer lång att köra. Här finns i dag cirka 200 djur och 23 olika arter. Safariparken är den enda i sitt slag i Norden.

Intresset för att se vilda djur på riktigt nära håll är stort. År 2003 åkte över 160 000 besökare i Safariparken med egen bil, buss eller med Kolmårdens eget safaritåg.

Vi följde med Rickard på en tur i hans vardag, bland de vilda djuren.

Först befinner man sig i den skandinaviska skogen. Här strövar skogens konung, älgen, tillsammans med bland andra kronhjort och vitkindad gås.

Efter nästa grind möter savannen med bland annat giraffer, watussiboskap, strutsar och zebror.

Så småningom gästar vi brunbjörnens och vargarnas land.

— Vi har några hanvargar som ska flyttas, säger Rickard. Följ med. Men visa er inte rädda, de känner sånt direkt.

Lätt att säga. När vi kommer in i hägnet rusar sex varghannar emot oss och vill hälsa och slicka oss i ansiktet. Det är svårt att inte visa sig rädd, trots att vi informeras om att de inte är farliga utan bara keliga.

Här har skapats så naturliga levnadsförhållanden som möjligt. De får stora ytor att röra sig på och de får kämpa för sin föda som inte serveras på vanligt vis utan göms i stubbar eller hängs upp på trädgrenar. På så sätt håller sig djuren friskare och starkare både fysiskt och mentalt. Och när Rickard slänger ut resterna av ett stort köttben visar de att de inte är några tamhundar.

— Många tror att våra djur är ”tama” säger Rickard. Men egentligen är det tvärtom. De som finns hos oss är vana vid människor och flyr inte undan som vilda skulle göra.

— Här kan, om det vill sig illa, en brunbjörn gå fram till en bil som har fönstret lite nedvevat, knäcka den och ta för sig av godsaker som kan finnas i bilen.

— Det vet inte folk om men det är därför som bilen ska vara stängd, och inga fönster öppna.

Skulle något hända är personalen väl förberedd på att rycka in. Den mest allvarliga händelsen skedde i början av 80-talet, då en tysk besökare lämnade bilen för att fotografera lejonungar. Det accepterade inte lejonmamman som attackerade och dödade mannen.

— Vi har förberett en ”våldstrappa” om något skulle inträffa berättar Rickard. Det värsta scenariot är att en full buss börjar brinna inne bland lejon eller björnar. Då måste vi snabbt evakuera. I eskaleringen för att få bort djuren ingår allt från att tuta, till skumsläckare och slutligen bedövningsvapen eller till och med skarpa skott.

Rickard talar mycket om att vi människor måste ta vårt fulla ansvar för djuren när vi en gång bestämt att vi ska stå över dem. Då ingår också att vi måste kunna avbryta djurens liv om de lider.

Den mindre roliga sidan av jobbet är i stallet där det ska mockas och göras rent. Och när det kommer kött i form av döda djur som ska slaktas upp till mat åt lejon och andra.

Pernilla Mosesson sitter framför glaset till den stora bassängen och talar med delfinen med händerna och en högfrekvent visselpipa. Delfinen nickar och verkar le i kontakten med henne. Det ser magiskt ut.

Kolmårdens Djurpark är ett av Sveriges populäraste resmål för barnfamiljer. Under 2004 hade Kolmården 473 000 besökare. Den största attraktionen är delfinföreställningen som ses av 98 procent av alla besökare varje år. Pernilla Mosesson, 33 år, är en av nio delfintränare, en av Kommunals absolut minsta yrkesgrupper .

— Jag är född och uppväxt i Småland, berättar hon. En miljö ganska långt ifrån delfinernas maritima värld. Men jag kom hit en gång efter grundutbildningen och sedan blev jag fast.

— Delfiner är så speciella djur. Helt fantastiska! Deras mycket speciella utstrålning påverkar oss människor, säger Pernilla.

Delfintränarnas dagsprogram är hårt inrutat. Djuren ska ha sin dagliga träning. Och hela året är det föreställningar, något som delfinerna älskar. Numera är det fullproffsiga ljus- och ljudföreställningar, en totalupplevelse med djur och människa där gränserna suddas ut.

— Men det är ganska stressigt, säger hon. Under högsäsong är det tre föreställningar om dagen, och så alla förberedelser. Man blir något av en artist, så det gäller att ha läggning för att visa upp sig inför publik.

Men jobbets baksida då? Förutom ett hektiskt schema måste man vara beredd på att vara i en våtdräkt i många timmar och att mörka vinterdagar oavsett antal minusgrader mata sälarna med isiga strömmingar utomhus i det så kallade Bråddjupet.

Pernilla har varit ett tiotal år med delfinerna nu. Hur ser framtiden ut?
— Jag vet uppriktigt sagt inte, säger hon. Det är svårt att tänka sig att jag ska simma runt i showerna när jag är 50 år…