I SSU har konflikten också blivit en mellan fackliga medlemmar, som inte accepterar höger- vänsteruppdelningen och övriga. Där är det, som utomstående betraktare, lätt att hålla med LO-representanten i förbundet. Varför denna eviga strid? SSU hinner knappt resa sig från smällen med medlemsfusket förrän det är dags att gräva upp de gamla kära stridsyxorna. Ungdomsförbundet kommer att ätas inifrån av sitt skyttegravskrig, som kraftigt minskar trovärdigheten utåt, just i en tid när den som bäst behövs.

I vänsterpartiet verkar alla motsättningar, som nämns här ovan finnas samtidigt. Till detta kan nu även läggas dåliga relationer mellan riksdagsgruppen och delar av partistyrelsen. ”Vi kan inte tala med varandra längre”, lyder rubriken till en TT-artikel om saken i LO-tidningen (10 juni -05). Denna konflikt, som handlar om relationerna mellan de folkvalda och partistyrelsens icke-parlamentariker har dock tidigare skildrats som en mellan unga kvinnor i partistyrelsen och äldre rävar. Båda delarna kan vara sanna.

Partiledare Lars Ohly har fullt upp med att gjuta olja över vågorna, och försöka släta över motsättningarna. Det kan inte vara lätt.

Även vänsterpartiet riskerar medlemstapp samt kraftigt minskat väljarstöd — och därmed en försvagad parlamentarisk vänster, i en tid när politiken riskerar att vridas kraftigt åt höger. Lika lite som i SSU verkar det vara möjligt att ena de stridande viljorna, kompromissa och gå vidare. Grundproblemet här är förstås det gamla kommunistspöket; ska det slutligen begravas, eller fortsätta skapa oro och olust i partiet? Och hur mycket ska de folkvalda vänsterpartisterna tillåtas kompromissa i förhandlingarna om budget och ekonomi med regeringspartiet? Ju renlärigare rörelser, desto svårare är det att delta i beslut som kräver att man jämkar, ger och tar.

Att idéburna föreningar ständigt diskuterar och utvecklar sin ideologi är sunt och naturligt. Där måste det vara högt i tak för diskussion och debatt. Men när metoderna är ”regelrätt maktkamp med emellanåt ojusta metoder”, som situationen beskrivs i LO-tidningen, så kommer sällan något gott ut av det hela.

Förståelse för de olika uppdragens roll, tolerans och fokus på gemensamma mål kan kanske rädda både SSU och vänsterpartiet. Båda står vid ett vägskäl och båda måste erkänna sina stora problem och göra något åt dem. Den som får uppdraget i SSU har ingen enkel uppgift framför sig, men det är en överlevnadsfråga. Och för Lars Ohly väntar en fortsatt mycket kämpig väg.