Ungefär 15 procent av LO-medlemmarna avstod år 2003 från att gå till tandläkaren eller tandhygienisten för att de inte tyckte att de hade råd. Samma siffra för tjänstemän är ungefär sju procent, ännu färre akademiker tyckte att de inte hade råd.

Slår man ut siffrorna på kön och hushåll ser det ännu mer uppdelat ut. Så mycket som en av tre ensamstående kvinnor med barn, 34,8 procent, tyckte inte att de hade råd att gå till tandläkaren, trots att de hade behov av det. I gruppen män som bor tillsammans med någon och har barn, är siffran så låg som 4,5 procent.

— Vi är redan delvis i det samhället där man kan se i munnen på folk vad de har i plånboken, säger Erland Olauson, LO:s förste vice ordförande.

På sikt vill LO att tandvården ska vara en naturlig del av den övriga sjukvården. Men ett mer kortsiktigt mål är att införa ett reellt högkostnadsskydd för alla vuxna.

Organisationen är också i princip emot ett åldersuppdelat system, som det vi har idag. Man menar att pengar som idag går till välbeställda pensionärer, istället kunde gå till unga arbetarkvinnor, den grupp som oftast säger nej till tandläkare på grund av hål i plånboken.

– Det här är en väldigt viktig fråga för våra medlemmar, säger Erland Olauson.

Exakt hur tandvårdspolitiken ska vara utformad, vill man dock inte ha alltför fasta åsikter om. Detta eftersom man inte vill låsa sig vid någon särskild lösning inför socialdemokraternas partikongress i höst.