Hon är varken ung eller gammal, har värk, känner ofta ångest och oro. Det är neddragningarna på jobbet, det är jakten på arbetstimmar — räcker lönen till hyran? Ska sonen få sina fotbollsskor? Ska hon hinna städa hos mamma, innan hon hämtar från träningen? Hon kämpar och gnor, arbete och vardag nöter på både kropp och själ. Spänningarna släpper inte. Musklerna har svårt att slappna av.

Så är det för de kvinnor i vård och omsorg som jobbar inom Kommunals yrken. De som så ofta återfinns som långtidssjukskrivna i statistiken. Och som sedan i allt ökande grad blir uppsagda, för att arbetsgivaren inte tycker sig ha råd att satsa på alternativa jobb där de kan jobba efter förmåga. Långtidssjuk och sedan arbetslös, eller pensionerad i förtid. Så ser ”karriären” ut, trots att välfärdsstaten
behöver fler, inte färre, i arbete för att klara sina åtaganden.

Männen i Kommunal är inte så sjuka och upplever inte villkoren på samma sätt. Det är dubbelt så vanligt bland kvinnorna i Kommunal, som på arbetsmarknaden i övrigt, att de inte kan förena arbete med familj och fritid. Här behövs en jämställdhetsrevolution!

Utredaren och författaren till rapporten ”16 år av smärta och värk”, Yeshiwork Wondmeneh (se sid 6-8, KA nr 11), talar om ”askungefibrer”, som ett sätt att förklara det som sker. Påfrestningar, fysiska och psykiska, försätter musklerna i spänning. Och den del av muskelmaskineriet som aktiveras först förblir i spänd ända in i det sista, precis som Askungen som tvingades upp först på morgonen och fick gå i säng sist av alla.

Det kan förklara paradoxen att kvinnorna är sjukare än andra, samtidigt som de, totalt sett, upplever mindre jäkt och stress på arbetet än övriga grupper, även om skillnaderna har minskat. Ser man till kvinnornas totala situation är arbetsmiljön en tungt vägande faktor bakom de långa sjukskrivningarna. Men även det psykiska välbefinnandet spelar in. Bristen på egen kontroll är påtaglig. Överlag känner sig kommunalarna mer maktlösa än andra på arbetsmarknaden. Precis om Askungen upplever de att andra styr över deras tid och liv.

Askungen blev fri tack vare en fe, en glassko och en prins. Men hon var själv tvungen att ta de nödvändiga stegen mot ett bättre liv. Tjejerna i Kommunal behöver höja sina röster, både hemma och på jobbet. Ni behövs på arbetsplatserna, för att välfärden ska funka. Våga bryta gamla mönster, ställ krav, testa gränser!

Prinsar och goda feer är vanligare i sagorna än i vården. Där behövs facklig kamp och kvinnokamp.