Det är faktiskt en skandal. Vi kan ändå jämställas med offentligt anställda, säger Preben Sørensen, personlig assistent sen 14 år tillbaka och fackligt aktiv inom FOA (Fag Og Arbejde), Danmarks motsvarighet till Kommunal.

I 14 år har Preben Sørensen haft samma lön, bortsett från en höjning från 100 till 102 kronor i timmen härom året. Det gör en heltidslön på omkring 15 000 danska kronor. Översatt till svenska pengar blir det ungefär 18 000, men då är både skatt och fackföreningsavgift betydligt högre i Danmark.

— Jag har en son som är 18 år och jobbar extra i en kiosk, han får i stort sett samma lön som jag. Det är pinsamt att tala om vad man får i lön. Så dålig lön är det, så dåliga villkor är det.
De personliga assistenterna, eller handikapphjälparna som är den danska yrkesbeteckningen, är huvudrollsinnehavarna i den danska arbetsmarknadens moment 22.

Den danska lagstiftningen är ännu mer brukarvänlig än den svenska. Kommunerna betalar assistansersättningen men brukarna är arbetsgivare och lagen värnar om den ”friheten” för brukarna, att själva få välja och styra över sin hjälpare. Därmed finns det ingen motpart att skriva kollektivavtal med för FOA.

— Brukarna kan inte ge oss bättre villkor för det är kommunerna som bestämmer över pengarna. Kommunernas landsförening, KL, säger att det här är inget vi kan bestämma över för det är brukarna som är arbetsgivare, förklarar Preben Sørensen.

Den långt gångna danska våren märks knappt inne på jättekomplexet SAS Scandinavia Hotell i Århus på Jylland. FOA har kallat fackliga representanter inom vård och omsorg till möte i Århus. Den glamorösa hotellmiljön är knappast vardagsmat för en yrkesgrupp som står på ett av de allra lägsta trappstegen på dansk arbetsmarknad.

Här har de samlats, 17 handikapphjälpare från hela Danmark.

De sitter för sig själva i ett fönsterlöst litet konferensrum. Plenumet i stora salen, bland undersköterskor och vårdbiträden bryr de sig mycket lite om.

— Det är meningslöst för oss att sitta där inne och lyssna på krav om utvecklingssamtal och annat när vi inte ens har ett avtal, säger Preben Sørensen.

Som representant för yrkesgruppen är Preben Sørensen på ett sätt ett dåligt val. Han har faktiskt både sjuklön och rätt till föräldrapenning från och med den 1 januar i 2005. Och från och med nästa år får han börja tjäna in pensionsrätt.

Tillsammans med FOA och brukarorganisationerna fick hjälparna i Århus igenom sina krav. Kommunen och länet betalar för detta.

Men det gäller i stort sett bara i Århus. Möjligen har ytterligare en handfull mindre kommuner, av Danmarks 271, motsvarande avtal, gissar Preben Sørensen.

Nu leder han kampen för att samtliga handikapphjälpare i landet ska få motsvarande villkor och lite till.

Till sommaren hoppas handikapphjälparna på att åtminstone få till stånd ett standardkontrakt, ett första litet steg mot ett kollektivavtal, som brukarna kan välja att använda sig av.

Nu diskuterar de 17 hjälparna vad ett kontrakt ska innehålla. På en whiteboardtavla står det skrivet i grön tusch alla de saker som är fullständigt självklara för de flesta på såväl svensk som dansk arbetsmarknad.

• Lön under sjukdom och föräldraledighet

• Lön under inskolningstiden

• Pension

• Regler om uppsägningstid

• Löneutveckling

• Övertidsersättning vid extraarbete

Allt detta och några saker till vill de ska regleras i de standardkontrakt som är tänkta att börja gälla från och med den 1 juli i år.

Förhandlingar om innehållet i kontrakten pågår mellan FOA och Kommunernas landsförening.

Personlig assistans har funnits i Danmark i cirka 25 år. Det startade som ett projekt i Århus men har varit lagstadgat sen mitten på 90-talet.

På FOA:s förbundskontor, i hjärtat av Köpenhamn, försöker Ulrik Andersen, vid FOA:s avtalsavdelning, förklara hur det kan komma sig att en så pass stor yrkesgrupp ännu inte har kollektivavtal.

— Kommunernas juridiska avtalskompetens sträcker sig bara till kommunerna. De är förpliktigade att betala för handikapphjälpen men de är inte skyldiga att sörja för att det finns handikapphjälpare. Det är faktiskt där orsaken till problemet ligger, det beror på lagstiftningen, säger Ulrik Andersen.

I förhandlingarna om ett standardkontrakt är FOA nu överens med KL om vilken lönetariff som ska stå angivet. Det blir löner som kan jämföras med vårdbiträden utan utbildning.

Lönen verkar vara det minsta problemet. Det är allt annat som kärvar i förhandlingarna, berättar Ulrik Andersen.

— Kommunerna har sagt att standardkontrakt inte får innebära högre utgifter för kommunerna. De handikappade har inte råd att själva betala full lön under föräldraledigheten till exempel. Vi har en svår uppgift framför oss, konstaterar Ulrik Andersen bekymrat.

En möjlig väg till kollektivavtal för handikapphjälparna är att det bildas fler privata ”hjälpareförmedlingar”. En sådan förmedling har FOA alldeles nyligen skrivit ett avtal med.

— Möjligen kan de här byråerna bli dominerande efter hand. Det kan leda till att vi får avtal med fler byråer på längre sikt. Inte med kommunerna, säger Ulrik Andersen.

Går inte förhandlingarna om standardkontrakt i lås finns planer på en strejk. Diskussioner är redan i gång med brukarorganisationerna som går ut på att brukarna ska vara med på aktionen. Tanken är att först skjutsa brukarna till olika institutioner och säga varsågod, ta hand om de här människorna, och sen gå ut i strejk.

— Det skulle vara för att pressa på för ett avtal. Det ger signaler till politikerna men också till FOA om att de gör för lite, säger Preben Sørensen.

Varför är ni medlemmar i FOA?

— Om det är något som ska kunna förbättras, så är det FOA som ska göra det, säger Preben.

Den analysen tycks få handikapphjälpare ha gjort. Av de cirka 6 000 handikapphjälpare som finns i landet är endast omkring 500 medlemmar i FOA. Många är medlemmar i ett annat fack, 3 F som organiserar såväl offentligt anställda som industri- och byggnadsarbetare med flera. De allra flesta är oorganiserade.

— Det är en ond cirkel. Folk säger: varför ska vi vara med i FOA när FOA inte gör något för oss? FOA säger: varför ska vi göra något för handikapphjälparna när de inte vill vara med hos oss? säger Preben Sørensen.

Förutom de allra mest grundläggande villkoren pekar handikapphjälparna på ett annat problem, som även diskuterats i Sverige: Arbetsmiljölagen gäller inte i hemmen. Men i Danmark förvärras det här av de inte heller har rätt till skyddsombud. Och inte arbetsplatsombud.

Det har de inte rätt till i Århus heller, där sätter lagen stopp.
Framåt eftermiddagen får de 17 handikapphjälparna stöd från en livs levande så kallad brukare som kommer på besök.
Han heter Jesper Mathiesen och står helt och hållet på hjälparnas sida, berättar han.

— Jag vill att min hjälpare ska ha de bästa villkor, det är en fördel för mig också.

Men han tror inte att ett avtal skulle innebära att hans hjälpare stannar längre i yrket. Det är ännu mer än i Sverige, ett genomgångsyrke. De allra flesta som jobbar med det har det som deltidsjobb bredvid studierna.

Hemma i Sverige igen ringer jag upp Preben Sørensen för att höra vad de avslutningsvis kom fram till på mötet. Blir det något kontrakt?

— Vi ska träffa FOA-ledningen i Köpenhamn den 2 juni och framföra våra krav, vi ska träffa bland annat ordföranden Dennis Kristensen.

— Annars är det inget nytt, utan vi har våra krav som ska igenom för att vi ska gå med på ett standardkontrakt.

Och strejken?

— Nu får vi se hur det går med mötet med FOA först. Men att det nu måste ske något är helt klart.

— Vi accepterar inte bara prat längre.