Det främsta skälet till att så många av Kommunals kvinnor är sjuka är minskningen av personal i vård och omsorg, anser Yeshiwork Wondmeneh. Hon har plockat fram och specialstuderat Kommunals medlemmar ur ULF, Statistiska centralbyråns undersökningar om levnadsförhållanden. Hon har sedan jämfört kommunalarna med andra grupper av anställda.
Sina resultat har hon sammanställt i rapporten ”Sexton år av smärta och besvär”.

Hon har läst en mängd forskningsrapporter som bekräftar att sifforna stämmer. Sambandet mellan låg bemanning och arbetsskador, till exempel, finns belagt i en kanadensisk studie.

Känns det inte märkligt att utvecklingen är som den är när man känner till alla dessa fakta?

— Jo, fast man kan ju inte direkt anklaga politikerna för att resurserna har blivit mindre. Men å andra sidan kostar det samhället enormt mycket att inte göra något åt de här faktorerna.

Yeshiwork Wondmeneh berättar om en artikel hon läst som ifrågasätter de prioriteringar man gör i samhället.

Ulla Johansson vid Universitetet i Lund. Johansson beskriver hur det manliga tänkandet, som utgår från ekonomi och pengar, slår igenom på bekostnad av det kvinnliga omsorgstänkandet. En ökad andel kvinnor i politiken och offentlig förvaltning rår inte på denna ordning.
— När jag läste det blev jag lite självkritisk. Även jag som utredare urskuldar politikerna, säger Yeshiwork Wondmeneh.

Om inte kommunalarna hade förbättrat sina rök- och motionsvanor hade ohälsan kunnat vara ännu större än den är, tror Yeshiwork Wondmeneh:

— Det är glädjande att de följer trenden i samhället i övrigt och gör sitt bästa för att påverka sin situation.

Hon har jämfört hur kommunalare och andra tar tillvara möjligheten till friskvård på jobbet men det tog hon inte med i sin rapport. Det visar sig att kommunalare har samma möjligheter som andra. Och de utnyttjar dem – och slarvar — lika mycket som andra.

— Men — återigen kan vi ju förklara det med att så länge det inte finns tillräckligt med personal på en arbetsplats så är det ju omöjligt att lämna sina brukare och gå från jobbet. Och efter jobbet är det många som inte hinner. De måste rusa hem och ta hand om familjen och sina sociala förpliktelser.

Bristande jämställdhet, både hemma och på arbetet, bidrar till ohälsan bland Kommunals kvinnor, påpekar Yeshiwork Wondmeneh.

När det gäller jämställdheten i hemmet stöder sig hon sig på en studie från SCB om hur män och kvinnor använder sin tid. Det har blivit bättre. Men fortfarande har betydligt färre kvinnor än män egen tid att göra vad de vill på.

— Fritid för kvinnor är att sköta om familjen och göra ärenden.
Där är det långt ifrån jämlikt. Och det bidrar ju till jäkt, trötthet, huvudvärk och spänning.

Manlig maktstruktur gör också att man inte tar itu med arbetsmiljöproblem på vårdarbetsplatser i samma utsträckning som man gör på manliga arbetsplatser.

— I Sverige tror vi inte att kvinnornas arbetsmiljö är tung för vi tänker fortfarande i termer av industrins arbetsmiljö. Där fanns påtagligt tunga saker. Kvinnorna lyfter inte järnrör utan människor. Men det är lika tungt och i många fall ännu tyngre, säger Yeshiwork Wondmeneh.

Idag finns lyftapparater, höga sängar och kurser i lyftteknik.

Borde inte det bidra till att arbetsskadorna minskar i stället för att öka?

— Nej, det kan låta paradoxalt men under krisåren på 1990-talet blev människor så jäktade att de inte hade tid att använda dessa hjälpmedel. De hade inte tid att sätta sig ner och planera för att förebygga skador. Jag kan jämföra med mig själv när jag är jäktad. Jag har allergi och vet att jag alltid måste ha handskar när jag diskar. Men när jag har bråttom är handskarna störande.

— Det borde vara arbetsgivarens ansvar att tvinga dem på något sätt. Helst bör man öka bemanningen så att folk har tid att planera sitt arbete och möjlighet att reflektera över hur viktigt det är att använda de hjälpmedel som finns.

Hon nämner också den så kallade ”askungehypotesen” som lanserats av forskare vid Arbetslivsinstitutet. Enligt den kan muskelfibrerna skadas, inte bara av tunga lyft, utan av ständig spänning.

— Den ängslan och oro som kanske pågår dygnet runt kan leda till att musklerna blir slitna. Man får värk och ont.

Av Kommunals kvinnor känner så många som 63 procent psykisk ansträngning i sitt arbete. Det är en ökning med mer än 10 procentenheter på dessa sexton år. Under samma tid har allt fler av dem också känt ökad ångest och oro. Men känslan av att vara jäktad har minskat något.

Yeshiwork Wondmeneh tror att dessa siffror hänger samman med att fler är timavlönade nu. Övriga anställda i kommuner och landsting är ännu mer psykiskt ansträngda. Av männen i Kommunal, däremot, känner sig bara 40 procent psykiskt ansträngda. Det är samma andel som på arbetsmarknaden i övrigt.

När det gäller männen vill inte Yeshiwork Wondmeneh dra alltför stora slutsatser av att de tycks känna av mindre jäkt, ångest och psykisk ansträngning än kvinnorna. Männen är för få i Kommunal för att siffrorna ska vara helt säkra. Men i mansyrken har man ofta ingen direktkontakt med människor.
— Det är i yrken med mycket kontakt med människor som de stora ohälsotalen finns, säger hon.

Viktigaste sättet att öka friskfaktorerna i arbetet anser Yeshiwork Wondmeneh är att kommunalarna får större inflytande över jobbet, både när det gäller hur pengarna ska användas och hur man förlägger arbetstiden. Det är också viktigt att de anställda får vara med från början vid omorganiseringar.

Hon hänvisar till en studie från Arbetslivsinstitutet som visar att kommuner som engagerar sin personal vid omorganiseringar har mindre sjukskrivningar.

Nästan hälften av Kommunals medlemmar anser sig ha litet eller inget inflytande på planeringen av arbetet. Övriga anställda i kommuner och landsting anser sig ha betydligt mer inflytande, även i jämförelse med hela arbetskraften.

— När man jämför tjänstemannayrkena med Kommunals medlemmar och andra arbetaryrken så är ju inflytandet den stora skillnaden, säger Yeshiwork Wondmeneh.

Tjänstemän har större möjligheter att gå ifrån och uträtta ett ärende, till exempel. Det går inte om man arbetar i vård och omsorg med barn och äldre, påpekar hon.

Det är det allas vårt ansvar att värna om den offentliga vården och omsorgen, anser Yeshiwork Wondmeneh. Annars riskerar vi att vårdarbetet återgår till kvinnorna på frivillig basis:

— Bästa sättet är att utveckla de omvårdande yrkena ur alla perspektiv, både vad gäller innehållet och arbetsmiljön. Det borde vara ett diskussionstema för alla som anser sig engagerade i jämställdhetsfrågan. Och kvinnor borde verkligen kämpa tillsammans för de här yrkena. För det är intressanta yrken och Kommunals medlemmar gillar sina arbeten även fast de är dåligt avlönade och slitsamma.

Under arbetet med rapporten har hon irriterat sig på den vändning debatten om sjukskrivningar i Sverige har fått. Nu talar man om fusk och om att socialförsäkringens utformning gör att den utnyttjas i överkant.

— Men menar man att dessa människor inte har värk och smärta i kroppen, menar man att de inte är sjuka alls?

Det var delvis därför jag ville titta på arbetsmiljön. Har arbetsmiljön blivit bättre sen sist? Så var det ju inte.

— När jag tittade på hur detta utvecklas tänkte jag: det finns människor som har anledning att må dåligt. Det finns stöd för det i forskningen också. Så vi bör hjälpas åt att verkligen hejda denna diskussion som börjar dominera mer och mer.

Yeshiwork Wondmeneh planerar nu att undersöka de klassklyftor som grundar sig på etnicitet och kön.

— Allt fler medlemmar i Kommunal har invandrarbakgrund. Invandrarkvinnor har börjat ta över omvårdnaden och omsorgen och riskerar att permanent bli en tredje klassens medborgare, säger hon.

Ladda ner rapporten ”Sexton år sv smärta och besvär”
från http://www.kommunal.se/16/

Några källor:

* Ulla Johansson: Den offentliga sektorns paradoxala maskuliniseringstendenser (SOU 1997:83)

* Arbetslivsinstitutet: Organisatoriska faktorers betydelse för långa sjukskrivningar i kommuner.

* SCB: Tid för vardagsliv – Kvinnors och mäns tidsanvändning 1990/91 och 2000/01