På 1800-talet var det kvalitet som gällde,

och om blott kvaliteten fanns publicerade förlagen vad som helst

och tacksamt, även de oläsligaste handskrifter.

Det var den tid då förlagen tog hand om sina författare

och gjorde allt de kunde för att jämna vägen för dem.

Sedan kom de båda världskrigens tidevarv

med alltfler författare som missbrukade ihjäl sig,

förföll till obegriplig modernism eller schizofreni,

medan biograferna alltmer tog över

från både teatrarna och de seriösa förlagen.

Men filmerna försökte dock slå vakt om kvaliteten

ända fram till 1963, när censuren försvann.

Några har beklagat det, andra inte.

Faktum är, att då blev det fritt fram för vad nonsens som helst,

med drogkulterna försvann all självkritik,

och rockmusiken överröstade med sitt skval

allt vackrare tal och melodier, så att dessa försvann

och skvalet blev lag och det enda som gällde kommersiellt

i varje form av media, så att dagsländekulturkonsumtionen

blev hela världens allenarådande hjärntvätt.

De sista seriösa författarna hade för länge sedan utrotats

i tyska koncentrationsläger eller begravts levande av världskrigen

medan modernismens svaga nonsens bara väckte allergi

och motvilja med sin patetiska ynklighet.

Idag skrotas författare på löpande band

då de redan ihjälrefuserade är i majoritet

och aldrig släpps fram ens som döda.

En diktare idag får helt enkelt nöja sig med

om han kan hitta en enda läsare som orkar läsa honom gratis.

Dagsländekulturkonsumtionens syndaflod

har med sitt skval och sitt oväsensnonsens gjort sitt yttersta

för att utrota allt det som gjorde kulturen värd att leva för.