Plötsligt är jag mitt uppe i ett av alla dessa ”gör-om-mig-program”. Av någon anledning kallas det här The Swan. Men vad menar de egentligen? Är det verkligen sagan om den fula ankungen som har inspirerat? I så fall har producent och programledare tyvärr missat själva poängen i HC Andersens saga.

Om du inte sett programmet, låt gärna bli, men detta är vad det går ut på: Kvinnor, som av sin omgivning och av sig själva fått ”fulstämpel”, ofta för att åren och erfarenheterna börjat synas i deras ansikten och kroppar, görs om till oigenkännlighet av plastikkirurger och modedesigners. Och ut ur skönhetsfabriken kommer en barbieliknande person som tas emot av familjens och vännernas jubel. Den fula ankungen har blivit svan. Det är som en saga.

Möjligen, men knappast den saga som namnet på programmet antyder. Den handlar ju om raka motsatsen. Andersen skriver om den annorlunda ankungen, som stöts ut av ankorna i dammen och själv sörjer över sin fulhet. För det är klart att de har rätt, alla säger ju att jag är ful. Men i Andersens saga är det inte genom att formas om och bli lik de andra ankorna som den fula och föraktade ankungen blir en vacker svan. Till sin förvåning upptäcker hon att hon i sitt eget jag bär på en skönhet som efterhand ska utvecklas och mogna. Och en dag ser hon att hennes spegelbild är lik de vackra fåglar hon inte vågat närma sig, så ful som hon känt sig. Skönhetsidealet i ankdammen var inte giltigt i hela världen.

När den unga svanen sträcker ut sina vingar och lyfter från ankdammen återstår fortsatt mognad. Om man skulle försöka fullfölja sagan i Andersens anda skulle man kanske rentav kunna göra nya upptäckter av skönhet genom alla åldrar. Men då måste vi se bortom ankdammens horisont.

Den mogna och vuxna skönheten. Den av ålder och erfarenheter formade skönheten. Vackra fårade ansikten med spår av livets leenden och tårar. Den unika och personliga skönheten hos en kvinna, efter det att hennes kropp formats av barnafödande och åratal av tyngdlagens påverkan. Ja, kanske rentav en glimt av skönhet i en rund, gråskäggig och flintskallig gubbe. När vi ser på varandra med ömhetens och kärlekens ögon framträder skönheten i all sin rika mångfald av personliga varianter. Så låt oss breda ut våra vackra vita svanvingar och lyfta från ankdammens krav. Det är vackert att vara svan — och att vara människa.

Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år, och har arbetat bland annat i församlingar och med studenter. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.