KANSKE ska man bara blunda och gå runt.

Inte se. Bara gå.

Men nej,det funkar väl inte.

Eller gör det?

Vilket tar mest på krafterna månne.

Bara gå,gå och gå. Med förbundna ögon.

Eller att pinna på. Spotta i nävarna

och kämpa för tron. Att se.

Äsch,kanske är det bäst att lägga ner.

När det å’det där, ändå läggs ut.

Tankerensning? Förnuft? Virrvarr?

Kanske,kanske inte.Tänker en trött

hjärna troligtvis.

Jag blundar lite och flyter med där

en stund.

Jag svävar och andas ut lite grann.

Kanske är det så att en medelväg bör

hittas. En balans i obalansen.

En verklighet i verkligheten.Å’ kanske

en dröm i drömmen.

Att segla framåt på en bättre båt och

till ett lugnare hav.

Vila trötta fötter som vandrat många

steg.

Lyssna till livets rytmer och till

den innersta dansens viljor.

Men nej,det fukar väl inte.

Eller gör det?

Kanske dags att gå till ett avgörande

som ligger tryggt. Åtminstone’ stundvis.

Jag blundar igen. Känner styrkan i ett

djupt andetag.

Kanske, kan bli möjligt och kanske nu.

Jo,så är det banne mej. Det lägger jag ut.

Öppnar mina förbundna ögon. Ser åt alla

håll.

Känner nattens vind mot huden.

Men också gryningens värme som sänder

mera än ett kanske.

En ny dag tar min hand,när osäkerheten

vill göra entre`.

Men nu öppnas dörr efter dörr.

Och barndomens ros skall evigt blomma

inom kvinnan som står där.

Mitt i livet.

Hon som egentligen såg,sett och ser.

Låter kanske snurrigt.

Men är väldigt enkelt i sin enkelhet.

Äsch,det blir nog som det blir.

Och jag plockar en liten tussilago

med mej hem.

Somnar mot min kudde och drömmer

om allt. Som man faktiskt kan

i en dröm.

Och i morgon är det ju inte bara

kanske, en annan dag.