Med manliga barnskötare kan man brottas och spela fotboll, snickra och busa. Så ungefär brukar det sägas. Därför är det viktigt att personalen inte bara är kvinnlig.

   Av tradition är förskolor enkönade. Barnen har skötts av främst kvinnor som också har behandlat barnen på olika sätt, pojkar på ett, flickor på ett annat. Och det beror inte på att personalen har några avsikter med det, utan helt enkelt att vuxna människor, både män och kvinnor i sitt ”bagage” bär med sig olika förväntningar på könen.

I en delrapport från Utbildningsdepartementet — ”den könade förskolan” som kom i slutet av 2004 tas bristen på jämställdhet i förskolan upp, om betydelsen för barnen av jämställdhet mellan könen i förskolans pedagogiska arbete och om varför det behövs manlig personal.

Antalet anställda män inom förskolan har tredubblats sedan 1978. I dag finns cirka 1 670 män. Trots det är andelen män bara 2,3 procent, vilket är en halvering eftersom också många fler kvinnor anställts.

Ett gammalt argument för att anställa män är att de behövs för att motverka ”det kvinnliga” på förskolorna. Att pojkarna får en manlig förebild. Men i rapporten hävdas tvärtemot att dessa argument riskerar att konservera könsrollerna. Det strider mot det som är för-skolans uppgift, nämligen att bryta invanda könsmönster och pedagogik.

Rapporten pekar på behovet av pedagogisk skicklighet hos all personal. Samt att sättet att behandla barnen och genus-aspekten är viktigare för jämställdheten.

Både kvinnor och män kan vara bärare av detta, anses det.

”Vi menar att man ska se mannen som pedagog i första hand och som en man i andra hand. Könet på personalen ska inte spela någon roll”.

På Solängen i Huddinge utanför Stockholm arbetar 17 personer uppdelade på drygt fjorton tjänster, varav fem av tjänsterna innehas av manliga pedagoger. Elva av dem är barnskötare fördelade på totalt fem olika barngrupper i åldrarna ett till fem år.

Hela fyra av de elva barnskötarna på Solängen är unga män. Ytterligare en man, Rickard Friberg, är förskollärare.

De övriga är Linus Brobacke, Chrille Andersson, Christer Mårtensson och Robert Larsson.

Jag frågar om yrkesvalet barnskötare och hur de valde att arbeta i den traditionellt kvinnliga världen. Och hur de behandlar barnen.

— Jag jobbade på en firma som lagade lekredskap förut. Och jag såg hur kul barnen tyckte det var, när vi killar kom till dem i förskolemiljön.

1986 beslöt Chrille i stället att söka jobb som barnskötare och till Solängen kom han år 2000. Under åren har han genomgått en viss pedagogisk utbildning i Pysslingens regi.

— Jag började här 1998, berättar Linus. Jag är utbildad möbel- och finsnickare, men jobbade inom förskolan på en avdelning för barn i behov av särskilt stöd. Jag har också haft anställning via socialkontoret, och haft hand om avlastning för en pojke.

Christer Mårtensson hade tidigare industrijobb. Men han tyckte att det inte fanns något utrymme att påverka jobbet där som det gör på förskolan. Förr gjorde han samma sak vareviga dag.

En förskola är en levande och mycket mer spännande arbetsplats. Här händer alltid något nytt.

Har ni mött några reaktioner från manliga kompisar?

— Nej, vi har faktiskt inte hört någon säga att det skulle vara töntigt eller omanligt, trots att arbetet på många ställen fortfarande är en kvinnovärld.

I utredningen om jämställdheten på förskolan beskrivs studier från två förskolor i Gävle. Personalen, som trodde sig behandla alla barn lika, videofilmades. Och då hörde personalen hur de talade med barnen på olika sätt, med flickor på ett och med pojkar på ett annat.

Är det här något som ni är medvetna om?

— Vi försöker att behandla barn som individer och inte utifrån vilket kön de har, säger Robert Larsson. Vad de än vill leka eller spela, bryr vi oss inte om ifall personalen är kvinnor eller män, alla kan göra allt.

Och barnen kan klä ut sig till vad de vill, en polis med pirathjälm kan faktiskt ha ett vitt flor på huvudet…

— Nej, vi gör verkligen ingen grej av könsskillnaderna. Alla får göra allt, om de vill. Man leker helt enkelt det man tycker är kul.

Förskolan Solängen är en privat för-skola som drivs i Pysslingens regi. De arbetar bland annat efter grundfilosofin att barn lär sig genom att leka. Den utvecklar och stimulerar barnets förmåga.

De vuxna pedagogerna måste se och höra och finnas nära till hands för barnen. De vuxna är de viktigaste verktygen för god kvalitet. Men det ska också finnas utrymme för lugn och ro.

— Med tanke på hur det ser ut på arbets-marknaden, det är svårt att få tag i förskollärare, säger chefen Agneta Brobacke.

— Därför är det viktigt att satsa på de pedagoger vi har. Samtliga, även barnskötarna, har möjlighet att höja sin pedagogkompetens. Pysslingen har ett stort utbud av pedagogiska internutbildningar.

— En sak är klar, säger hon. Vi är mycket mer lyhörda för genusfrågorna nu än förut.

Enligt Agneta Brobacke står det 100 barn i kö medan förskolan bara kan ta in 15 till 20 nya per år.

Även om det nu inte är så viktigt för barnen vilket kön personalen har, så är de anställda som Kommunalarbetaren pratar med överens om att både kvinnor och män är bra för arbetsmiljön.

— Arbetsplatsen blir ju mycket bättre när personalen är blandad, både män och kvinnor. Det blir mindre gnäll när det finns killar med. Stämningen blir bättre, säger Agneta. Jag märker att alla tycker det här på Solängen.