Jag orkar inte längre hålla fasaden uppe
Jag lever med min man sedan över 20 år och vi har tre barn. När vi gifte oss upprättade min man ett äktenskapsförord för att skydda ärvda tillgångar, vilket jag då tyckte var rimligt.
Vi har skaffat hus, men jag får inte vara med och äga det. Jag har ingen insyn i ekonomin, men har varit med och delat på alla räkningar. Vi har haft oerhörda konflikter som lett till att socialjouren ryckt ut och jag har kontaktat advokater, familjerådgivare, ekonomer... Han vill inte skilja sig och kärlekslivet har av förklarliga skäl också upphört.
Jag har försökt flytta flera gånger och försökt få stöd och hjälp, men utan resultat. Jag studerar, så jag får inga banklån och inget hyreskontrakt. Jag har heller ingen vän som kan gå i borgen för mig.
När vi haft heta diskussioner om ekonomin har min man vid flera tillfällen slagit mig, men de anmälningar jag gjort har aldrig lett till åtal. Jag och barnen mår och har mått mycket dåligt under alla dessa år och min man har sagt till andra att jag är psykiskt sjuk. Men inom psykiatrin menar de att inget tyder på att jag skulle vara sjuk. Som jag mår just nu kan han inte trycka ner mig mer. Jag har läst upp mina gymnasiebetyg, kommit in både på universitetet och högskolan och fått en gemenskap som räddat mig från att gå under. Men jag plågas av att inte ha lyckats skapa den gemenskap som är min vision om familjen. Jag orkar inte hålla uppe den fina fasaden mer. Men vi har ju haft större förutsättningar än många andra familjer att leva ett bra liv tillsammans.
Ledsen
Du beskriver en oerhört svår och pressad livssituation, som ni alla lever i. Du säger att du och barnen mår och har mått mycket dåligt under alla dessa år, trots att du kontaktat alla ställen som finns att kontakta för att få hjälp.
Jag vet inte vad det är som gör att du inte fått hjälp, inte minst med tanke på att era barn enligt din beskrivning lever i en oacceptabel och fullständigt ohållbar situation.
Ekonomiska och praktiska skäl och kanske också en inre bild av att ni borde ha stora förutsättningar att leva ett bra liv, tycks ha tvingat dig kvar i en relation som för länge sedan verkar ha slutat ge dig och din man något positivt.
På din beskrivning verkar ni tvärtom förstärka varandras negativa sidor, det vill säga vara dåliga för varandra. Du tycks ha provat det mesta utom att separera. Jag tror det är absolut nödvändigt för er (inte minst med tanke på barnen) att komma isär.
