I Strängnäs var det hårda ord under konflikten år 2003. ”Jävla klimakteriekärringar. Nu är det krig”, förkunnade några av cheferna vid en av kommunens arbetsplatser. Kommunals sektion protesterade och kommunens ledning höll med om att det inte är acceptabelt att uttrycka sig så.

Konflikten är över men kriget fortsätter på vissa håll. Gunbritt Fransson är ordförande i Kommunals sektion. Hon berättar att arbetsgivaren blir irriterad när de hänvisar till vad som står i avtalet. Hon får höra hur svårt det är att samarbeta med Kommunal medan andra fack är mer smidiga.

— När vi vill förhandla för våra medlemmar kan vi få till svar att vi inte ska lägga oss i sådant som inte är fackliga frågor. Då kan även medlemmen få kritik för att hon har kontaktat facket, berättar Gunbritt.

Hon känner att hon har bra stöd av de andra i sektionen. Gunbritt har också andra fackliga uppdrag inom avdelningen som väger upp otrevliga kontakter med arbetsgivaren.

Men hon märker att det finns fackligt förtroendevalda som inte orkar stå emot arbetsgivaren som de borde.

— De har blivit tystare. En del tar över arbetsgivarens ansvar utan att bråka för att slippa konflikter. Det handlar exempelvis om att kalla in vikarier. Det finns en uppgivenhet och kanske också en rädsla på grund av ständiga neddragningar. De är oroliga för att inte få jobb om de bråkar för mycket, säger hon.

Arbetsplatsombuden kallas till träffar på sektionen 3-4 gånger per år. Nu genomför sektionen också ett uppsökeri för att träffa alla arbetsplatsombud. Om det kommer fram att ombuden känner sig trakasserade tas detta upp med kommunens ledning.

En av de förtroendevalda har enligt Gunbritt fått märkbart sämre löneutveckling jämfört med kollegorna.

— Det handlar om cirka 2000 kronor i månaden. Våra löner sätts utifrån erfarenhet, kompetens och ansvar. Arbetsgivaren säger att den inte kan göra någon värdering av mannen på grund av hans fackliga uppdrag. Det dåliga klimatet drabbar enbart fackliga företrädare för Kommunal, säger Gunbritt Fransson.

Personalchefen Benny Berglund håller inte med om att det finns ett dåligt klimat.

— Vi har bra relationer med alla fackliga organisationer i kommunen, i alla fall centralt. Men vi har ett decentraliserat personalansvar. Om Gunbritt tycker att det är tufft att arbeta fackligt på vissa arbetsplatser får det stå för henne, säger han.

Benny Berglund tycker att Kommunal kan vara besvärligare än andra fack eftersom sektionen säger nej till individuella löner.

— Vi tvingas förhandla centralt med dem och det kan vara tungrott, säger han.

Benny Berglund förnekar bestämt att någon straffas lönemässigt på grund av sina fackliga uppdrag.

— Där har Gunbritt Fransson fel. Jag trodde att vi hade klarat ut det med Kommunal, säger han.

I Gävle kom Anna Rosén genom sitt fackliga förtroendeuppdrag i kontakt med en chef som ville vara CHEF. Han ville bestämma på egen hand och bröt mot lagar och avtal som det passade honom. När Anna protesterade fick hon höra att hon inte skulle lägga sig i. Det kunde vara hårda ord hon tvingades stå ut med.

Chefen lyckades inte knäcka Anna. Hon har bytt jobb men säger att det inte beror på chefens anti-fackliga ledarstil.

— Jag låter ingen chef sätta sig på mig, säger Anna trotsigt. Numera är hon vice ordförande i en HTF-klubb vid sin nuvarande arbetsplats. Anna tycker att hon fick bra stöd som arbetsplatsombud av Kommunals sektion i Gävle och avdelningen.

Ellinor Hedblom, som sitter styrelsen, berättar att sektionen har områdesansvariga som kan stötta och vara med när arbetsplatsombuden träffar sina chefer.

— Vi har chefer i kommunen som tycker att det är bra att få samarbeta med fackliga representanter. Men tyvärr har vi också problem med chefer som anser att de själva ska bestämma utan att facket ska lägga sig i, säger hon.

Sektionen försöker stötta genom att samla alla arbetsplatsombud minst en gång i månaden, inför samverkansträffarna med cheferna. De kallas också till skyddsombudsträffar där de diskuterar arbetsmiljöproblem.

I Halmstad hoppade det unga arbetsplatsombudet av sitt uppdrag. Hon orkade inte med chefens nedlåtande ”Lilla gumman” och ”Lilla vän” då hon sa något. Hon begärde men fick inte respekt som ung kvinna och fackligt ombud.

Den unga kvinnan vill inte träda fram med namn i tidningen. De trakasserier hon utsattes för är ovanliga tycker hennes sektionsordförande Janet Magnusson.

— Vi har en del chefer som försöker få väck fackligt förtroendevalda. Men de gör det inte lika öppet som denna chef, säger hon.

Enligt Janet beror konflikterna ofta på dåliga och rädda arbetsledare. De är rädda för Kommunals arbetsplatsombud som kan mer än dessa chefer om avtal, arbetsrätt och arbetsmiljölagar.

— Chefer som inte klarar detta försöker på olika sätt knäcka eller tysta våra ombud. Exempelvis genom att ge dem lägre lönepåslag än vad de annars skulle ha fått. Vi försöker förhindra det men kan inte bevisa att någon straffas på grund av fackliga uppdrag, säger Janet.

Ändå tycker hon att sektionen har blivit tuffare när det gäller att försvara arbets-platsombuden.

— Vi går nog oftare till förvaltningen och klagar om arbetsplatsombud råkar illa ut. Problemet är att ord står mot ord och att förvaltningen väljer att tro på arbetsledaren som vi kritiserar, säger Janet.

Hon tycker att det är märkligt att förvaltningen alltid tror att det är Kommunals ombud som ljuger då det är problem på en arbetsplats.

— Förhoppningsvis sår vi i alla fall ett frö om att allt inte står rätt till med arbetsledaren, säger Janet.
Hon hoppas att arbetsplatsombuden känner sig stärkta av att sektionen tar kontakt med förvaltningen när det är problem.

— Jag uppmanar dem också att inte vara tysta, att våga ifrågasätta. Vi har våra årliga träffar i sektionen med alla våra arbetsplatsombud. De äger rum 2-3 gånger per år. Det är också ett sätt att stötta dem, säger Janet.