Lyckans väg skulle börja bakom nästa gatuhörn.

Jag fann just ingenting, men blev störd.

Jag sade just ingenting, men blev hörd.

jag lyssnade uppmärksamt på hennes uppkokta löften,

som aldrig blev annat än löften,

för när jag kom Till Rom fem år senare, återfann jag den aldrig.

– Och hon hette Nilsson.

Men jag minns kyssen som smakade kaffe,

och naglarna på mitt lår.

En ny stig som jag trampar med mina plattfötter.

Jag ser ingenting för myggorna.

Jag hör ingenting för bilmotorerna som får mig desorienterad bland granarna.

Lyssnar efter en bofink, men vet inte hur en sådan skall låta.

– Som om jag brydde mig!

För mig är alla gråsparvar, som jag inte ser för tårarna i mina ögon.

– Och de blöta yllesockorna.

Men jag minns kyssen som smakade kaffe,

Och naglarna på mitt lår.